ALEXANDER S. SERAFIMOVITJ Hästen började åter trava utan uppmaning. Irina Nikolajevna rycker händerna ur de varma ärmarna, kastar sig framåt och börjar förtvivlat skrikande riva och slita i den rim-frostiga ryggen. Då vänder han sig om mot henne, långsamt och ovigt, och ur den rimfrostbetäckta kapuschongen blickar ett trött, orörligt ansikte med vitpudrade ögonbryn och av kylan fullkomligt hopsnörpta skrattrynkor. Han ser uppmärksamt på hennes skrikande mun, nickar likgiltigt, alldeles som hans häst, och säger med en röst som är hes av köld: — Snart. Och vänder sig om igen. Men hon fortfar att klösa och skrika. Han vänder sig åter om, ser åter på henne, men inte in i hennes ögon utan på den skrikande munnen, och plötsligt brister de orörliga rynkorna runt mun och näsa isär och tänder och tandkött blottas i ett levande, verkligt skratt. Husen drar förbi, snön gnistrar och högt över gatan seglar de väldiga stjärnorna i den blå kölden. Alltsammans är så fantastiskt, så absurt och orimligt att hon fullständigt kommer av sig: hon upphörde att skrika och sjönk tillbaka utan att komma ihåg att sticka händerna i ärmarna, och så stelnade de. Allt inom henne vitnade, frös till is, blev sprött och klingande och hon var rädd att röra sig. Någonstädes vid sidan av denna stelnade spänning flöt tankarna. I drömmar förekommer alltid orimligheter... Och är det en dröm, vad ska man då vara rädd för? Men det här är ju ingen dröm: hon ser husen, hästen, lyktorna, snön knarrar och glittrar. Också i drömmar brukar det vara hus, hästar, lyktor och knarrande, glittrande snö ... Ja, men nu tänker hon, och resonerar: är det här dröm eller inte dröm? Men även i drömmen har hon ofta stött på frågan: är det här dröm eller inte dröm ? Och varför är allt så följdriktigt och logiskt, både gator och hus och rörelser och tankar? Allt är så tydligt och klart. Som nu att fingrarna på höger hand alldeles domnat... Men har inte också tidigare i drömmar allt förefallit så riktigt: både gator och hus och människor och tankar? Jo. Men där har funnits luckor: plötsligt något som har varit besynnerligt, lösryckt. Fast det var ju sedan man redan vaknat, som man märkte att det var lösryckt ur sitt sammanhang. Du gode Gud, det var så man kunde bli galen! ... Det var en gång en tsar, berättas det, som på en vis mans förslag lät doppa ned sig under vatten. Och där nere drog hela hans liv förbi: han levde, älskade, led och blev till sist en vithårig, skröplig gubbe. Men när han kom upp igen var han precis densamme som förut och hade bara befunnit sig under vattnet ett ögonblick. Och om nu också hon öppnar ögonen och detta ingenting har varit: varken hästen eller gatan eller livet eller ledsnaden eller gråheten eller yrkesbördan eller den otillfredsställda hungern efter ett personligt liv, om hon öppnar ögonen och är — en liten flicka som mamma sitter och stryker över håret: ”Är du vaken nu, lilla tös?” ... Av de fåfänga ansträngningarna att slippa ur labyrinten blev det tungt att andas, och hon gjorde en kraftansträngning för att sluta upp med att försöka reda ut den trassliga härvan — det gjorde detsamma. I den djupa, snett fallande skuggan från en port sitter lik en bildstod, i de orörliga vecken på sin ofantliga päls, en nattvakt. Om man skulle fråga honom: är det här en dröm eller inte en dröm? En önskan att fråga pinar henne: men det skulle vara så befängt, att det tycks som om — ifall man frågade — något ännu hemskare kunde hända: som att stenstoden långsamt reste sig och utan att öppna ögonen fyra gånger stampade med foten och nickade. Hon kände: i så fall skulle hon dö. 338