SÄLLSAM NATT Låren for gnisslande förbi. Irina Nikolajevna förvånade sig över det egendomliga utseende som även de alldagligaste föremål nu hade och det egendomliga, liksom meningsfyllda språk de talade. Husen började bli lägre. Staket och obebyggda tomter drog förbi. Med långa mellanrum dök en enslig och förkommen fotogenlykta upp. Rimfrostklädda träd lyste spöklikt vita som vålnader och förvandlades på ett hemlighetsfullt sätt allteftersom man närmade sig. Allt var diffust, fruset och disigt med oklara, flytande konturer. Endast stjärnorna framträdde allt klarare där uppe. De vek av några gånger. Började åka ned i gropar. Så kom de fram till ett plank vari några lösbrutna bräder gapade i stället för port. Snett och vint med svarta, halvruttna stocklag under ett pösande tak stirrade ett ruckligt hus tyst och livlöst med döda fönster. Allt var som förut... Hon mindes: Se, dödskallen i röda luvan, som vrider sig på sin gåshals, Se, väderkvarnen som dansar, sittande på huk Med svängande, knakande vingar ... De körde in under ett tak på stolpar som stödde sig mot boningshuset. Där var svart som i graven. Irina Nikolajevna gav sig hän åt en besynnerlig dvala som liksom tänjdes ut, likt en myggas svaga, opåtagliga och oavbrutna sjungande. Allt gör detsamma... I det täta, orörliga mörkret uppenbarade sig plötsligt ett tiotal underliga företeelser, svåra att urskilja, och började en ljudlös, flackande dans. Deras magra, kantiga silhuetter, lägre än människors, hoppade ivrigt omkring på tunna ben, tysta och upprätta. Körkarlen sysslade med hästen, men Irina Nikolajevna satt still, rörde sig inte och andades knappt. Allt skulle tydligen vara just så som det var. Det existerade någon bestämd och hemlighetsfull inbördes ordning, och hon överlämnade sig passivt åt den, liksom följande med strömmen. Dansandet pågick tyst. Med en besynnerlig, främmande röst utstötte mannen ett gutturalt: — All-lo! Och som sjunkna genom jorden försvann de underliga silhuetterna. Endast mörker var kvar. — Varsågo! Hon satt lika orörlig och andades knappt. — Varsågo! ... Hon satt still och tog för givet att även detta hörde till den kedja av sällsamma, henne själv omfattande skeenden, vilken hon av någon anledning inte fick bryta eller sätta sig emot. — Varsågo, fröken, vi är framme. Det var märkvärdigt — det var en mänsklig stämma och levande ord. Hon kände, när han böjde sig över henne, hans varma andedräkt med dålig lukt ur munnen. Och eftersom hon antog att det, som ett led i de besynnerliga händelser som omgav henne, ingick skyldighet för henne att resa sig, kravlade hon mödosamt ur låren, stod upp på sina stelfrusna ben, som inte lydde henne, sträckte på sig, gäspade och försökte vakna, men vaknade inte. Mannen öppnade en dörr, innanför vilken ett lika ogenomträngligt mörker rådde, och steg in, och hon gick efter honom med händerna utsträckta framför sig, kännande sig väg i det kompakta mörkret. — Varsågo, åt det här hållet, följ efter mig ... till vänster... Hon gick efter rösten och tänkte, att nu i mörkret skrattar han. Hon gick försiktigt, stötte emot lårar och träkar, och när hon med handen kom åt en vägg ramlade tunnband plötsligt ner. — Till höger än en vattså, fall inte i. Och ur vattnet hördes något låta som blu-blu-blubb ... opfff... Hon fortsatte framåt i en underlig förvissning om att ingenting skulle kunna förvåna henne mer. 339