ALEXANDER S. SERAFIMOVITJ En dörr knarrade, och tillsammans med en lång, röd ljusstrimma kom en stank så outhärdligt skarp att hon vacklade, och ett rum, tyngt under ett lågt, svartnat tak och upplyst av en liten rykande lampa, blickade henne till mötes. På en säng, utsträckt på rygg, låg en koloss till karl med ett eldrött, försupet ansikte och glasartade ögon. På vägglaven en lumphög, som rytmiskt rörde sig, tydligen hävd av andning och ur vilken det här och var stack fram en liten smutsig fot, en barnarm, ett blekt och insjunket litet ansikte med de av blåa ringar omgivna ögonen slutna i sömn. På golvet en öppen kista med ett nerslängt smutsigt täcke, ett vattenkar och där bredvid någonting besynnerligt spiralformat, hopringlat, orörligt, grått och mest påminnande om en väldig, i ringar liggande tarm, vars like aldrig skådats. Detta var det omedelbara synintrycket då hon steg över tröskeln. Men när dörren knarrande slöt sig bakom henne höjde sig ur den orörliga, grå spiralen med otrolig snabbhet och i manshöjd en jätteorm och började, stödd på sin hopringlade stjärt, med de små ormögonen glimmande och den kluvna, gaffellika tungan väsande och blixtsnabbt slinkande ut och in, att vaja fram och tillbaka mittför hennes ansikte. Och fast allt var en dröm, och fast hon beslutat sig för att inte bli förvånad, så var detta ändå rena vanvettet. Tillbakaryggande och med ryggen av hela sin kraft pressad mot ett bågnande, fallfärdigt skåp — ty vägen till dörren var spärrad av ormen — skrek Irina Nikolajevna rakt in i det gungande ormgapet, skrek vilt med en röst hon aldrig hört förr, skrek i ett utan en sekunds avbrott i skriket och klamrade sig fast vid bräderna med naglarna så att blodet sprang fram under dem. Detta skrik försatte allt i rummet i rörelse: rökstrimman över den lilla lampan dallrade sorgmodigt uppåt det låga, röksvärtade taket; den röda lågan flämtade innanför det nedrökta lampglaset; överallt dansade skuggor; ovanför huvudet på henne skrek någon gut turalt och skorrande med en både glad och skadeglad röst som inte verkade mänsklig: — Vrrr-schågo, hrrr-skapett, frrr-ställningen har brrr-j at... Mannen med det eldröda, blossande ansiktet satte sig upp i sängen, stirrade framför sig tydligen utan att se och vrålade ursinnigt och abrupt med en hes basröst som inte tycktes vara hans: — Allo! Barriär! Nå, för fan! Igenom tunnbandet med dig! Ge dig av bara! Kom inte åt det... din ... och han tilläde ett grovt skällsord. I samma ögonblick kom uppifrån skåpet ett par hundar nerdimpande på golvet, hårlösa och nakna som grodor, äckliga och våta och började dansa på bakbenen framför Irina Nikolajevna, naivt vridande sina små nosar åt sidorna. — Dri-dricka! ljöd det tunt och jämrande i detta Gehenna, — dri-dricka, mamma! Det lilla bleka huvudet på ett inte riktigt vaket barn, som satt bland lumporna, orkade inte hålla sig upprätt på den smala halsen utan föll än åt den ena sidan, än åt den andra medan ögonen, som var omgivna av sådana blå ringar som skådespelerskor brukar måla dit med sminkstången, förblev slutna. Irina Nikolajevna skrek fortfarande oavbrutet framför den gungande ormen. Uppifrån ugnen kom en kvinna med en mage stor som en uppsvälld ballong stönande nedklättrande. — Var inte rädd. Hennes ansikte var knotigt och plågat som på en utsliten häst, men ögonen var snälla och fyllda av ömmaste moderskärlek. — Var inte rädd, insekten är snäll. Vid ljudet av hennes röst lugnade sig allt: mannen lade sig ner på rygg, stirrade med dimmiga, glasartade ögon upp i taket och andades flämtande; lumphögen med barnen rörde sig sakta; hundarna hoppade som drivna av en fjäder upp på skåpet igen, snodde runt ett slag och slog sig till ro. Den lilla lampan fortfor att ryka, jämnt och stilla. 310