SÄLLSAM NATT Irina Nikolajevna stod fortfarande med ryggen som nitad vid skåpet, höll sig fast i det med händerna och tog inte sina runda ögon från den vaggande ormen. — Ja men, var inte rädd! Och för att lugna henne tog kvinnan ormen med handen och lindade den som en kall boa kring sin hals. — Se här! I samma ögonblick förvreds hennes ansikte, läpparna ryckte som i kramp, ögonen trängde ut ur sina hålor och hon skrek och sjönk till golvet: — Ooo-åååh! Irina Nikolajevna skrek också: — Hjälp! Den kväver henne, den kväver henne... Ooo!... Och på nytt brast det löst. Mannen satte sig upp i sängen, svor och skrek hest: — Allo! Barriär! Djävlar anamma... jag ska klå ihj äl dig! ... — Vrrr-schågo, hrrr-skapett, frrr-ställ... Och tunt som spindelväv: — Dri-dricka!... Uppifrån skåpet kom de nakna hundarna nedrusande och började dansa. Kvinnan slutade att skrika och vrida sig, andades tungt med vidgade näsborrar och lindade sakta ormen, som inte gjorde det minsta motstånd, från halsen. — Det... det var inget... Det kom bara över mig... Herregud, att det ska göra så ont... Det här är våran försörj are, han är så snäll så... det är honom vi har att tacka för att vi lever... och mat behöver han bara en gång var tredje månad... det är tre dar nu till härnäst, det är därför han är orolig... vi föder honom med levande kaniner. Oj oj oj! Jag höllt just på och bada han i baljan. Det är bara för hans skull publiken kommer. En Boa constrictor är det... Var inte rädd, jag ska lägga honom nu ... Och hon började kärleksfullt ringla ner den ofantliga ormen i ringar i kistan och höljde över den med det varma täcket. Allt lugnade sig åter. Irina Nikolajevna stod över kvinnan som' vaknad ur en förtrollning: runtom var allt enkelt, klart, alldagligt, det var som om en slöja ryckts undan, och någonstädes kändes det ett svagt sting av besvikelse, som hon inte ville tillstå, över att alltsammans var slut. — Vem är det där? — Min man. — Vad är det med honom? — Tyfus. Det är femte dygnet han är sanslös. Ska han klara sig igenom eller inte... Hon började gråta och torkade sig i ögonen med ärmen. — Och är det där era? — Ja, dom är mina. Fem har jag hos mig här, och två har dom tagit för tillfället; snälla människor har tagit dom till barnhuset. Fast barna längtar ju hem... men får dom bara komma hem ett tag, så blir det bättre. Men tänk va jag har längtat efter dom: på ett helt år har jag inte sett dom... Hennes ansikte drog ihop sig och det ryckte i ögonbrynen av försöken att återhålla tårarna. — Vi far omkring till byar och småstäder — här är det ingen som bryr sig om att komma och se på oss ... Hon stönade plötsligt och bet sig i läpparna. — Ni skulle lägga er. — Nädå ... det är inget... det går över ... — Nå, då så... Irina Nikolajevna såg sig omkring med van, rutinmässig blick. Allt var hon förtrogen med, det gamla, vanda arbetslivet, som varken skänkte leenden eller färger, steg åter lugnt fram och pockade på sin rätt. Det var som hade allt hon upplevt hänt för längesen, för åratal sen och nu höljdes av en sällsam slöja av tvivel: hade det hänt eller hade det inte? Runtom är allt enkelt, vanligt, smutsigt: i takplankornas svarta springor vimlar det av kackerlackor; här och var i lumphögen sticker det ut små smutsiga fotter och små barnhuven som andas lugnt; papegojan har bitit sig fast i ringen med sin krokiga näbb, gungar tyst och har alldeles glömt att inbjuda publiken; 341