ALEXANDER S. SERAFIMOVITJ den tyfussjuke med den väldiga kroppen, det eldröda ansiktet och den tunga, flämtande andhämtningen stirrar upp i taket på myllret av kackerlackor med en blick som är matt och stel. — Jag kan inte förlösa er här. Hennes läppar är fast slutna och blicken i ögonen bestämd i medvetandet om det obevekliga yrkesansvaret. Kvinnans ögon vidgades av rädsla och hennes bleka, magra ansikte blev ännu vitare. — Men herregud, hur ska jag... — Jag kan inte. Absolut inte. Gör er i ordning så far vi strax. — Men hur ska jag kunna lämna här: han sjuk och barna små. — Ja, här kan jag inte. Ni måste förstå — smuts och tyfus, det skulle ta livet av er i förväg. Jag ska ta er med till barnbördshuset. — Ja men, vem ska jag lämna dom åt? Vem ska ge dom mat och se till dom om inte jag gör det? Och hon grät. — Lämna kvar den där mannen som hämtade mig. — Vanjusjka? Men han är också alldeles uttröttad, det är andra natten som inte han har fått sova, och så är han döv. — Jag säger er, här vägrar jag, det skulle vara mord, och det är ändå jag som får ta ansvaret. Gör er i ordning genast, tiden går. Och hon grep beslutsamt sin väska. — Men va... åh, herregud! Ja, jag ska strax vara klar då ... Och hon började dra på sig en lång, trasig päls. Så gick hon ut ett slag och kom in igen. — Nu har Savusjka, våran lilla häst, blivit arg också och sparkat sönder låren med bakbena. Vanjusjka lagar den väl strax. — Det vore bättre att ni spände för en släde. — Jo. Men det är så att vi har ingen. Vi har bara låren — vi fraktar djuren och barna. Hon gick fram till barnen, såg länge med giriga modersögon på de små bleka ansiktena och gjorde sedan länge korstecknet över vart och ett av dem och kysste dem lite här och var under små snabba korstecken. Så gick hon fram till mannen och grät länge över honom, torkade sig med pälsärmen och talade till honom, som orörlig stirrade i taket med en blick som ingenting såg: — Kom upp igen, Ferapont Mitritj, kom upp igen, du min försörj are... försök kom upp till jag kommer tillbaks... Se på barna, hör du ... Kom upp igen, kära min egen ... Han stirrade på kackerlackorna. När de kom ut hade en nymornad vintermorgon just börjat krypa upp och avslöjade undan för undan staket och träd och ett och annat litet hus, allt överfruset, förtätat, vitt och rimfrosttäckt. Under lidrets stolptak stod den välbekanta låren på sina medar med den lilla dresserade hästen förspänd. Medan de höll på och satte sig i kom ur ett litet skj ul i ena hörnet på lidret tio hundar uthoppande, darrande, olyckliga, klippta nedtill och började ivrigt dansa på bakbenen, hoppade, neg och böjde naivt och ödmjukt de små nosarna åt sidorna. Irina Nikolajevna vände sig bort. De begav sig av. Den sjuka körde själv. Hästen travade på. Staket, obebyggda tomter och små hus avlägsnade sig, och emot dem kom raka gator och stora hus. Det var redan liv och rörelse på gatorna. Folk stannade förvånade och stirrade på den underliga låren som kom körande med två kvinnor i. ”Det fattades bara detta...”, tänkte Irina Nikolajevna bittert. Och för att döva den känsla av obehag som steg upp inom henne sade hon: — Vem var det som hämtade mig i går? — Vi har tagit honom från gatan, han var föräldralös. Och vi har fött upp honom. — Varför ser han ut i ansiktet som om han alltid skrattade? — Han har uppträtt så mycket, och så har han blivit sån. Han är så duktig å prata med djuren framför publiken — när han börjar håller dom på å kreverar, dom skrattar så dom kiknar. Det tjänar man på. Han är döv. — Hur har han blivit det? 342