SÄLLSAM NATT — Han föllt ner ur trapetsen en gång, och då spräckte han örona. Vid ett hörn stannade hästen, böjde ned huvudet och slog fyra gånger med hoven. På trottoaren skrattade man. — Piska på den! nästan skrek Irina Niko-lajevna och kände hur färgen steg henne i ansiktet. Låt den inte göra så där, slå den med piskan! — Herregud, inte kan man det. Hon skulle bli stött och sparka sönder hela låren. Hon är inte van vid grovgöra hon, det gillar hon inte. Hon som till och med kan gå på bakbena och tycker så mycket om när publiken tittar på’na — alla ger’na socker. ”Vilken fars!... Det här skulle de andra från i går se...” Och för att avleda de irriterande tankarna sade Irina Nikolajevna och försökte att inte se på de mötande: — Hur har hans öga blivit sådant? — Min man har slagit honom. — Slår han er också? — Jaa. Kvinnan teg förlägen och tilläde sakta: — Det går inte annars. Och så plötsligt livligt: — Men djurena älskar han! Herreje, det är så en ann rentav grinar ibland — själv äter han inget, men djurena ska ha mat dom. Hästen stod åter vid en tvärgata och stampade ivrigt med hoven, och den sjuka talade bedjande och bevekande till den: — Lilla rara, gå nu, jag har så ont... Sa-vusjka lilla, spring nu, jag har så hemskt ont. Äter började hästen trava. — Äh, du gode Gud! ... Men det är därför dom lever också. För andra dör dom, men våra lever i många år. Och vilda dj ur är dyra, under tjugufem rubel får man ingenting. Det finns såna som kostar sina modiga två-tre-hundra, se. Va tycks! ... Usch, va dåligt jag mår ... Spring på, lilla snälla vän ... De åkte nu in på en starkt trafikerad gata. Den var full av liv och svept i gnistrande köld. Där gick mycket folk. Några kuskar stod vid en tvärgata, en polis passerade förbi och man höll på och öppnade affärerna. Barn med skolväskor och ansiktena röda av köld kilade huttrande i väg till skolan. Hästen som såg publik stannade och började samvetsgrant gå igenom alla sina nummer, det ena efter det andra. Folk på trottoaren stannade, ur affärerna kom biträdena utspringande, och viftande med sina böcker kom barnen sättande som om de haft eld efter sig. — Harru sett va — en dresserad häst! — Sno er, grabbar ... — Dom åker hovvagn ... — Två hovfröknar från Sachsen .. d — Hohoho — hahaha ... — Lilla snälla vän, spring på nu då!... Alla skockade sig kring hästen. Den nickade under selbågen, slog med hoven, lade sig på knä och reste sig slutligen, livad av den allmänna uppmärksamheten, på bakbenen, trampade lite, satte sig ned, gjorde reverens och började nicka med huvudet och hälsa åt alla håll. Kuskarna kröp ur slädarna och höll sig för magen; barnen dansade omkring under vilda glädjetjut; biträden, affärsinnehavare och fotgängare skrattade så de vred sig; på alla var ögonen plötsligt försvunna i rynkorna på deras eldröda eller blågredelina ansikten. Till och med skyltar och butiksfönster log brett. Och mitt i allt oväsendet, pratet och skrattet, mitt bland de höga, stränga husen med deras otaliga fönster, mitt i den glada, frusna klockklangen från nyvaknade kyrkor skar vilt och djuriskt ett för Irina Nikolajevna välbekant skri: — Oo! ... Oo-ooo ... ååååh ... Den sjuka vred sig vilt på lårens botten. Gatan skrattade som galen. Alexander S. Serafimovitj hör till Rysslands främsta moderna berättare; på svenska föreligger hans mest kända verk, ”Järnströmmen”. Denna novell är hämtad ur del IX av hans samlade skrifter 1928. Det Sachsen som nämns är en tysk koloni vid Volga. Översättning av Asta Wickman. 343