WERNER ASPENSTRÖM POESI OCH BESVÄRJELSE (Brottstycken ur ett antal förolyckade artiklar om poesi.) Om det uppstår litterära kravaller någonstans och vi går närmare för att spana efter upphovet, skall vi nästan alltid påträffa ett antal poeter. Det är inom poesin som de flesta uppror anstiftas och de flesta trosförklaring-arna utfärdas, men det är också där som de förlösande orden snabbast förkolnar. Inom prosan förefaller just nu kontinuiteten och samhörigheten vara större, alla experimentella utflykter till trots. Det måste bero på att prosan står i ett mera underordnat och tjänande förhållande till sitt motiv. Den har inte på samma definitiva sätt som poesin tagit avstånd från språkets ursprungliga uppgift att vara ett socialt kommunikationsmedel. Den centrala uppgiften för prosan är fortfarande att berätta någonting, att överräcka ett visst innehåll, att anspela på en viss fiktiv eller faktisk verklighet. Poesin är snarare en inriktning än ett budskap, en metod att göra oss mottagliga för oss själva och, i bästa fall, människosläktet inom oss. Poesins huvudsakliga uppgift är inte att säga: ”så eller så är livet” eller ”till det eller det bör du förvandla livet”. Hur skulle den kunna förvandla någonting så ofantligt? Poesin kan däremot i bästa fall, för att använda Rabbe Enckells ord, ge oss en ”närvarokänsla” av livet. Vi vet att man kan hypnotisera utan hjälp av ord och detta önskar sig även många poeter, ja har de flesta en gång önskat sig under den oundvikliga kyskhetsperioden. Om de åtrår renhet i sin konst finner de snart att alla ord är förorenade. För en tid fyller dem till och med alfabetet med avsmak, de börjar drömma om att skapa ett alldeles nytt språk eller någonting bortanför språken. Till sist upptäcker de att renheten (sanningen, slutgiltigheten) hör till de inte ovanliga föremål som ej finns men likväl ständigt måste sökas. Obestridligt är att man oftare hör poeter än prosaister beklaga sig över nödvändigheten av ord. Men för att dra sådana gränser mellan konstarter måste man otillbörligt förgrova. Det tycks alltid vara så, liknar nästan en naturlag, att för att finna verkliga motsatser tvingas man förenkla. Det inte bara uppstår kravaller, man åstun-dar dem. Man strävar i vår tid medvetet efter att låta olika riktningar och decennier krocka mot varandra som om det vore fråga om biljardbollar. Man diskuterar exempelvis om det i den lyrik som skrevs på 40-talet förekom för många operationsbord och för få näckrosvikar och om det i den allra yngsta lyriken förekommer för många näckrosvikar och för få operationsbord. Tvister av det slaget kan aldrig lösas, emedan det varken i himmelen eller på jorden står skrivet vilken mixtur som är den rätta. Man kan tycka att det i den litterära debatten vore fruktbarare att leta efter överensstämmelser än efter motsatser. Vad är det som är samfällt för den romantiska och klassice-rande, den sentimentala och intellektuella poesin? Ty även mellan poetiska flygelmän, exempelvis en klanglyriker som spelar på sig själv som på en pärlemorprydd cittra och en re-flexionslyriker som bedriver tidskritik i sten-stil, måste vi förutsätta ett hemligt inre sam 314