POESI OCH BESVÄRJELSE band. Något som förklarar varför läsaren i båda fallen och oberoende av dikternas innehåll kan försättas i ett likartat stämningsläge. Vad är det som är gemensamt? Det tj änar nog inte mycket till att söka efter gemensamma sociala och kulturella betingelser eller ett specifikt poetiskt idéinnehåll eller en poetisk livsåskådning. Diktarna torde i likhet med andra människor ha oförenliga åsikter om livet och dess botemedel. Filosofer, naturvetenskapsmän och besläktade varelser, som berömmer sig av exakthet, använder inte sällan ordet poetisk i hövligt nedsättande mening, i betydelsen fantasifull-löslig, vackert-horribelt. Finge man tro dem skulle det gemensamma hos diktarna bestå av en allmän oförmåga att tänka klart. När de vill kvadda en meningsmotståndare inskärper de, att hans teorier visserligen är fullkomligt galna, men att de har poetiska förtjänster. Sedan Bertrand Russel avfärdat Henri Bergsons lära om ”nu-flödet” som gallimatias, är han vänlig nog att erkänna att Bergsons världsbild likväl är en ”poetisk skapelse” och att hans lära ”bör bedömas mera ur estetiska än intellektuella synpunkter”. Det är en besynnerlig vanföreställning hos lärt folk, att det poetiska arbetet skulle kräva mindre exakthet än det vetenskapliga. Spanar vi efter överensstämmelser måste vi i stället fråga: vilken funktion fyller dikten för diktaren själv? Finns det någonting likartat i det poetiska skapandet, oavsett skilda yttre och inre förutsättningar? Psykologiskt sett är dikt en form av besvärjelse. Ordet besvärjelse är snedvridet och måste först rättas till, belastat som det blivit med romantiska föreställningar om skapandet som ett slags samlag med dj ävu-len. Djävulen må existera eller inte, frågan gäller någonting annat. Vad är det som sker vid en besvärjelse? Med hjälp av vissa formler och riter trodde sig våra förfäder kunna förmå hemliga, utommänskliga makter att ingripa på det sätt man ville. Makterna hade då ännu inte deklinerat till hjärnspöken och sjukdomssymtom, de var lika verkliga som grannens blodtörstiga hundar. Man åkallade de goda makterna till skydd mot olyckor och ohälsa, man förskrev sig till satan för att få makt över en annan människa och hennes egendom. För oss innebär besvärjelsen något annat. Det är fortfarande en fråga om att behärska, men medan man förr vände besvärjelsen utåt, vänder vi den inåt, mot oss själva. Att behärska genom att binda, koncentrera och sammanföra, finna lösenorden och samman-hangsorden. Det är sig själv diktaren besvärjer, sin egen ogripbara verklighet han vill göra gripbar. Besvärj aren är i sig själv maktlös, nu som förr, styrkan bor i besvärjelsen. Hans sorg är att han så sällan finner de rätta livgivande orden. (Eller den rätta frånvaron av ord. I en av Vincenzo Cardarellis diktsamlingar kan man hitta följande stolta rader: ”Ispirazione per me è indifferenza. / Poesia: salute e impassibilitå. / Arte di tacere. / Come la tragedia è 1’arte di mascherarsi.”) Den primitiva tron på andar är död eller döende. Psykologiskt har dock ingen avgörande ändring ägt rum, de förhållanden som andetron var ett uttryck för kvarstår, men med andra beteckningar. Ingenting har skett som gör människans ställning tryggare, ingenting som kommer henne att känna sig mera hemmastadd och fredad i den verklighet som omger henne. Vår yttre otrygghet är densamma, nu i världskrigens era. Är vår inre osäkerhet mindre än förr — nu när värdenas kris redan övergått i sinnenas kris? Hur stor är inte vår misstro mot våra sinnen. Vi lever i samma skuggvärld, en svävande och flyende värld, den heraklitiska floden i vilken man icke två gånger kan nedstiga. Verkligheten glider oss ständigt ur händerna som en hal fisk. Vi försöker på olika sätt nå upplevelser av kontinuitet och sammanhang, försöker hålla kvar den hala fisken, ett alltid skrattretande men kanske nödvändigt företag. Att besvärja är att hålla fast, att om också bara för ett ögonblick tygla det sammanhangslösa. 345