WERNER ASPENSTRÖM Vi stirrar oss lätt blinda på skiljaktigheter i innehåll och ordval. Vill romantikern inte söva och omsluta oss med sina hymner och vill inte tidskritikern väcka och uppfordra oss med sina staccatorytmer? Vill inte klassicisten leda oss in i en stämning av besinning och klarnad rymd? Vill inte naivisten få oss att tro att syndafallet ännu inte ägt rum och att fåglar sjunger som i skapelsens morgon? Och lär oss inte kinesen att ”the fall of a single leaf announces autumn all over the world”? Naturligtvis finns det motstridiga syften, men i den mån som dikt verkligen gör skäl för namnet och inte bara är en lös anhopning av ord, d. v. s. om den har en inre spänning och hållfasthet, en förmåga att smitta och magnetisera, då är den alltid ett resultat av en besvärjelseakt. Var och en har sin omvärld, naturlyrikern sin och den sociala diktaren sin, men båda måste göra sin värld håll-fast och gripbar. Båda måste besvärja sin egen verklighet för att deras dikt skall kunna besvärja läsaren. Innan naturpoeten funnit det adekvata uttrycket för sin månskensupplevelse är han lika hemlös som den sociala diktaren innan denne funnit det adekvata uttrycket för sin upplevelse av ett upprörande politiskt övergrepp. Det finns en rad av Ekelöf: ”Kanske skriver man just för att få veta det som man skriver.” Jag minns inte hur Ekelöf utvecklar sin tanke, men jag har en känsla av att han där i tolv ord sagt vad som här ännu inte blivit sagt i tolvhundra. ”Kanske skriver man just för att få veta vem som skriver”, den varianten är väl också möjlig, men innebär strängt taget samma sak. Det är jakten som skapar jägaren; mönstret är dolt i fullbordan; svaret ligger i frågan. Naturforskaren äger redan från begynnelsen det ting han vill bli närmare bekant med. Konstnären däremot saknar de fasta kristallernas utgångspunkt, hans arbete är i sig själv en kristallisationsprocess. Han önskar bli bekant med någonting som ännu inte finns — eller kanske finns, men lever kryptiskt och i fjärran. Därför är termer som ”uttryckstvång” eller ”meddelelsetvång” vilseledande. De kommer oss att tro att motivet, det som diktaren önskar gestalta, skulle ligga färdigbildat och väntande inom honom som ett niomånaders foster i en kvinna. Enligt denna uppfattning skulle diktandet närmast kunna karakteriseras som en passiv väntan, ett tåligt havandeskap som endast då och då avbrytes av några krystvärkar. Barnen som på det viset väntades fram skulle i allt vara en trogen avbild av sin mor. Diktaren och diktarens egenart måste, menar man, existera före dikten. Han bör vara utrustad med en kronisk ”personlighet” och hans uppgift är att ge uttryck åt sin kroniskt personliga syn på saker och ting. Till en del är det väl sant, men mer än en halvsanning är det inte, om ens det. Det händer visserligen att diktarna själva tillgriper ordet ”förlösning” för att karakterisera det konstnärliga skapandet, så till exempel Gunnar Björling, men då i en annorlunda och vidsträcktare betydelse: ”Dikt vill i formens band befria, övervinna materialet, uttrycksmaterialet och livsmateria-let... Vi brottas med materialet. Det är inte avslutat. Vi söker livets, materialets förlösning, alla ting ropar genom oss, även de som inte är i vårt medvetande.” Det centrala är här brottningen, den tillfälliga segern, befrielsen som samtidigt är en besvärjelse. Diktaren betraktas inte som en ”personlig” fabrikör av dikter utan som en mötesplats mellan det personliga och opersonliga, det individuella och det allmänna. Tiden klarlägger, men den skymmer också. Trädgården har förändrats, vi själva har förändrats; fallfrukten ligger på marken, vi minns inte riktigt hur trädet kände det när frukten ännu hängde kvar på grenen. Det finns en berömd dikt av Edith Södergran som heter ”Månens hemlighet”: Månen vet... att blod skall gjutas här i natt. På kopparbanor över sjön går en visshet fram: lik skola ligga bland alarna på en underskön strand. 346