POESI OCH BESVÄRJELSE Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden. Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna: Vad jorden är skön i denna ensliga stund. Alla är eniga om diktens utomordentliga konstnärliga värden, men på samma gång erkänner man att den skrämmer genom sin ”fullständiga brist på mänskligt engagemang” och sin ”blandning av brutalaste verklighet och romantiskt-estetiskt avnjutande”. Man har sagt att det är få svenska dikter ”som kommer så nära den litterära dekadens i egentlig mening, vars stora kontinentala representanter var Baudelaire och les poètes maudits”. Vi kan lämna därhän om jämförelsen är berättigad. Hos Södergran finns ingenting av den deka-denta poesins lystna och detaljerade demonstration av livets förgängelse. Motivet är visserligen makabert, men tonen är på något sätt jungfruligt ren. Landskapet gör ett drömskt nordiskt intryck, trots de dödas blod. Hur som helst, det intressanta är att Edith Södergran själv senare förklarat att dikten vittnar om en ”förstulen begärlighet efter liklukt, som bör hava publiktycke”. Därmed borde den ju en gång för alla vara definierad: en underbart vacker, men morbid, nästan omänsklig dikt. Måste vi då alltid ta en diktares tillbakablickande kommentarer för kontanta? I och med att en dikt har skapats förvandlas ju diktaren själv till en mer eller mindre utomstående läsare. Det faktum att Edith Södergran senare irriterades av en ”förstulen begärlighet efter liklukt” behöver inte betyda att dikten skapades i eller ville ge uttryck åt en sådan stämning. Det är sant att dikten vid den första läsningen skrämmer genom sin kyla, döden betraktas estetiskt-koloristiskt, den får tjänstgöra som en mörk komplementärfärg i en sällsamt skimrande tavla. Jag tror dock att dikten kan läsas annorlunda. Jag påstår inte att det andra sättet skulle vara riktigare, jag påstår endast att det är ungefär lika rimligt. Diktens ursprungliga mening är oss fördold. Gunnar Tideström tror sig nästan på dagen kunna datera ”Månens hemlighet”. Dikten har nämligen ett visst samband med krigshändelserna på karelska näset våren 1918, inbördeskrigets år. I slutet på april revs de sista organiserade röda styrkorna upp. Motståndet mot de vita upphörde likväl inte, de röda övergick till gerillataktik. Chefen för de vita styrkorna gav order om att gerillans medlemmar skulle ställas utanför lagen och behandlas därefter. En del fångar arkebuserades. ”Den dag”, skriver Tideström, ”då arkebuseringsordern utfärdades, den 26 april, var det fullmåne. Och det växte alar vid Raivolasjön!” Edith Södergran hade således på mycket nära håll upplevat kriget, döden var en högst påtaglig verklighet. Hon visste att blod hade utgjutits denna natt och skulle utgjutas i kommande nätter. Det var inte längre fråga om någon abstrakt kunskap om världens grymhet och meningslösa människooffer, hon hade fått dem exemplifierade, våldet hade passerat genom hennes trädgård. Måste inte i den stunden hennes egen vanmakt, och diktens vanmakt, med förfärande tydlighet ha stått klar för henne? För att själv uthärda vänder hon vanmakten till triumf, hon låter skönheten överbjuda döden. Dikten blir ett medel att besvärja en outhärdlig verklighet. Är det en brist på mänskligt engagemang? Tvärtom, förutsättningen för en känsla av vanmakt är en känsla av samhörighet, av delaktighet i andras liv. Den som inte alls oroas av andras liv, han behöver ju inte heller värja sig mot sin hjälplöshet. Han konstaterar döden, men sörjer inte däröver. Jag tror att det i det här fallet är felaktigt att tala om ett ”ro-rantiskt-estetiskt avnjutande” och om en ”estetisk indifferens”. Dikten säger inte: dessa döda är mig främmande, utan i stället: de döda är mig alltför nära, jag måste låta månens skönaste ljus falla över dem för att själv kunna leva. Vi föreställer oss att Edith Södergran i stället skrivit en kristen bön eller en politisk indignationsdikt. Hade det i det läget varit ”mänskligare”? Hade orden då plötsligt upp 347