WERNER ASPENSTRÖM hört att vara ”bara” ord och hade verkligheten känts mindre grym för de dödsdömda? Är det troligt att Gud eller någon politisk ängel ifrån ovan ingripit och upphävt arke-buseringsordern ? Finns det en omänsklighet i dikten — och kanske förhåller det sig så — då delas den av alla diktare oavsett vad de valt att skriva om. Varje diktare är i viss mån en desertör. Även i natt skall här gjutas blod. I morgon tänker du kanske gå in i ett parti eller i en kyrka, du tänker enrollera dig i en fredsrörelse eller i Röda korset eller åtminstone strö en smula hampfrö i en fågellåda. Allt det där är mycket bra, men vad tänker du göra för dem som skall arkebuseras just i natt? Du vet att de existerar. Erkänn åtminstone din nödtvungna omänsklighet. Kanske uppfann människorna språket för att kunna meddela sig med varandra, men antagligen också för att kunna värja sig mot det utommänskliga. Det som kan namnges råder man delvis över, om också bara nödtorftigt och i inbillningen. Språket hjälper oss att göra omvärlden samlad och gripbar, kulturen är ett gigantiskt, aldrig avslutat bok-föringsarbete. Här står vi på många tusen mils avstånd från berget Himalaja och hennes ofantlighet skrämmer oss likväl. Vår fruktan skulle vara ännu större, om vi inte ens hade ett namn att tygla det jättelika med. Utan ord skulle vi vara helt och hållet oskyddade. Men det finns en underlig vila även i det motsatta, vi har nog alla någon gång erfarit den: när vi uppger vår lystenhet efter ord och kunskap och plötsligt kan betrakta världen med djurens speglande och tomma ögon. ”Fattiga de människor som i sitt innersta tänker med ord”, har en vis man skrivit. Språkets försvarsresurser är inte outtömliga, orden är en bräcklig barriär mot verkligheten. Fjällbefolkningen i Tibet har för sin del döpt Mount Everest till ”Tjomolungma”. Det borde ju vara ett namn som håller i alla väder. Ändå går de omkring i en ständig fruktan för berget. Tjomolungma äter människor, säger de. Däruppe bor sex meter långa jättar och ännu större jättinnor. En art av besvärjelser kallas ”oböner”. Det innebär att man vänder upp och ner på det heliga. Resultatet kan då bli så här: Du skall icke frukta den gud, som är i helvetet. Du skall icke helga hvilodagen. Du skall icke hedra din fader och moder. Du skall dräpa. Du skall giöra hor. Du skall stiela. Du skall bära falskt vittnesbörd. Du skall hafwa lust till din nästas hustru. Jag herren fan är en stark hämnare. Det vore säkert lyckligt om man kunde anslå en dag om året till oböner. En hädelsens nationaldag, då allt det officiella och det fosterländska, de så kallade ”omistliga värdena”, öppet kunde förnekas och förhånas utan risk för lagliga ingripanden. Den kunde lämpligen förläggas till julafton eller första maj, två högtider som redan har förvandlats till parodier på sig själva. Den dagen skulle antagligen den beryktade klyftan mellan folket och den moderna dikten överbryggas. Det finns en typ av människor som är nästan helt oemottagliga för poesi, trots att de i övrigt kännetecknas av en stark sensibilitet och intellektuell rörlighet. De har inte brackans förakt för poesi och liknande onyttigheter, de erkänner poesins existens, men den berör dem ej. En sorts poesi älskar de, nämligen den som förmedlar kunskap om yttre, påtagliga ting eller innehåller påståenden eller tankegångar som de kan översätta till prosa och sedan diskutera. De vill framför allt lära sig någonting, de söker överallt vetande och nya informationer. De älskar det faktiska. Låt oss kalla dem kunskapsmänniskorna. Ger då inte dikten kunskap? Vi kan som 348