POESI OCH BESVÄRJELSE åskådningsexempel välja en dikt av Bo Carpe-lan: Vatten glida in i varandras hägn. Träd glida in i varandras stammar. Snart förtonar vaka och sömn. Röster som mellan dessa börjat sin sång sänkas, höjas likt fällda och åter lyfta årblad ut över en intet speglande stillhets yta. Det är en dikt om stillheten eller rättare sagt om de sista ögonblicken före stillheten, domnandets och den yttersta skymningens stund (livets eller också sommarkvällens skymning) , då växelsången mellan rymden och människan ännu svagt ljuder. Stillheten är fångad vid själva övergångens tidpunkt, mötesplatsen för havet och floden, färjeläget mellan det verkliga och overkliga. Kunskapsmänniskan känner sig antagligen en smula besviken. Vad är det för vatten som glider in i varandra, frågar han, är det tilläventyrs Medelhavet och Atlanten som möts i Gibraltar sund? Träden som det talas om, är det lövträd eller barrträd? Vad är det för en båt den stackars poeten sitter i, är det en vanlig eka? Eller är det en segelbåt som han nödgas kaj ka hem, sedan vinden mojnat mot kvällen? Slaven under det faktiska tycker sig här inte alls finna någonting som kan berika hans vetande om världen. Däri misstar han sig. Dikten ger oss i själva verket en koncis kunskap om en viss stämning eller ett visst skeende. Det finns en ogripbar och mångtydig verklighet, flyktiga sinnestillstånd och sammansatta inre upplevelser, som endast poesin kan åskådliggöra. Det finns synteser och relationer som måste beskrivas i lyriska termer, av det skälet att det poetiska språket i detta fall är det enda någorlunda exakta. Hur skulle man exempelvis i naturvetenskapliga eller psykologiska termer kunna återge den oerhört sammansatta verklighetsupplevelsen i Gunnar Ekelöfs dikt ”Röster under jorden”? Det skulle krävas otaliga folianter och man skulle ändå bara nå det utvändiga. Poesin är det mångtydigas exakthet. "Det är inte alltid den största skräcken vi förvandlar till dikt.” Tuschteckning av Signe Lund. Det biografiska är inte statiskt. Livet är en fortlöpande anakronism. I förrådsrummet för våra minnen råder en pinsam, ibland fruktbar, oordning. Drömmar, aningar och nederlag, hågkomster av skräck och lycka, stillhet och flykt glider förbi varandra som fiskarna i ett akvarium. Varför fiskas det ena upp och inte det andra? Det är inte alltid den största skräcken vi förvandlar till dikt, inte den största lyckan. Det kan ofta vara upplevelser av andra storleksordningen som förvandlas till eller fogas in i en dikt — därför att dikten för sitt eget sammanhang är behov av just den eller den synbilden, den eller den minnesbilden. Någon blev kanske i sin barndom svårt biten av en köttätande jätteödla, en ganska ovanlig händelse, inte minst med tanke på att den ödle-arten varit utdöd sedan juratiden. Ur biografisk synpunkt är det en viktig händelse, ödlan måste lysa med ett sällsamt skimmer bland den personens minnen, men det är inte alls säkert att dikten har något behov av just det minnet, det troliga är att dikten förkastar det alltför sällsamma. Vi måste med andra ord utgå ifrån, att det 349