WERNER ASPENSTRÖM kan finnas diktare som blivit bitna av en jätteödla utan att därför ägna den saken en versrad. Vi vill behålla och stadfästa, men på samma gång övervinna. Att stegra upplevelsen eller att finna dess tyngdpunkt, dess mening och gränser för att på det sättet kunna frigöra oss från det upplevda. Att offra småkänslorna för att kunna bevara grundkänslan. Minnet står i diktens tjänst, men dikten står också i minnets tjänst. Verkligheten är överhopad av sina tusen detaljer, ofta bländar oss våra sinnen, kysser förälskat dessa detaljer, försöker inbilla oss att ytan är den sanna tillvaron. Och visst kan man säga att lapptäckets alla lappar är jämlika, men vi vet också att konstnären nödgas avstå från det mesta för att inte mista allt. Även den som åstundar ”ingenting mindre än innanmätet på solapelsinen” tillkännager därmed sin mänskliga och bittra gräns. Nu bör vi akta oss att tala oförmånligt om sinnena, det vore sannerligen att bryta mot fjärde budet. Vid en kontrovers med sinnena är det alltid vi själva som blir den förlorande parten. Sinnena är vår enda riktigt självklara egendom. Det är en rikedom som måste få vara någorlunda osorterad. En dag när orden känns ihåligare än annars och det retoriska gäspar med sin ofantliga mun tänker vi: egentligen borde man bara skriva om sådant som kan sinnligt verifieras. Är det en trötthetens tanke eller öppnar sig där en frihet? Är handens och ögats cirkel tillräckligt omfattande? Den kunde väl vara? Om den inte är det måste väl bristen ligga hos oss själva? Till sist tvingas vi kanske äta det bröd som passar oss. Hur sällsynt är det inte med samarbete inom diktens värld. I den mån det förekommer, så är det i form av surrealistiskt sällskapsnöje. När målare träffas, hör man dem ofta rådfråga varandra och diskutera detaljer i varandras tavlor. De föraktar inte den hantverksmässiga sidan av konsten, de vet att kunnandet är halva konsten (minst) och att goda yrkes män ingenting har att förlora på ett utbyte av erfarenheter. När poeter träffas, super de varandra under bordet av idel ensamhet. Ibland är någon högläsare tillfinnandes, men resultatet blir ändå i sak detsamma, snart har han högläst sina vänner under bordet. En bra dikt, säger vi, eller en mindre bra dikt. Nästan aldrig vågar vi rådgöra om diktens rent tekniska problem, än mindre föreslå ändringar. Vi uppfattar det som en otillbörlig inblandning i en privat angelägenhet. Det är också svårt att tänka sig hur ett samarbete skulle kunna ske. Det finns diktare som har sin styrka i ögat, i de utsökta men liksom fristående bilderna. Andra diktare har sin styrka i det symfoniska, i att skapa helhetsverkan. Men hur skulle dessa två styrkor kunna förenas till en? Vi kräver att dikten skall vara ”organisk” och organisk dikt kan inte skapas på det sättet. Att sammanföra två människors tonfall till ett tonfall är ogörligt. Ändå tror jag inte att det är på detta sakskäl vi grundar vår motvilja mot konstnärligt samarbete utan snarare på en religiös-mystisk vördnad för det personliga. Det särpräglade uppfattas som ett värde i sig självt. Har inte vi, här i Geij ers hemland och den tyska idealismens trognaste lydrike, varit särskilt utsatta för en personlighetskult av det slaget? Vi har en sund misstänksamhet mot det allmänneliga. Vi vet att sann och levande konst, till skillnad från exempelvis korvstoppning, varken kan befallas eller undervisas fram. Så fort tillfälle givs gycklar vi över de sovjetryska konstnärernas bugande rättrogenhet. Vi gör det inte utan skäl, ty om det verkligen vore så att de inte alls kände det som ett tvång utan fastmer som den högsta frihet att få ligga sammankurade som kycklingar under statens vingar, varför skulle då dessa ideliga åthutningar behövas? Däremot har vi kanske inte samma skarpa blick för faran i den rakt motsatta hållningen: det egenartade som självändamål, den andliga privatkapitalismen med dess paroll ”var och en sitt eget versmått”. När självständigheten 350