POESI OCH BESVÄRJELSE stegras till mani, då är den svår att skilja från societetsdamens rädsla över att inte vara ensam om krusidullerna på sin nya hatt. Vi kan närma oss problemet från ett annat håll. Vi lever i ett samhälle som eftersträvar en total ideologisk, ekonomisk och militär mobilisering. Vi har undfägnats med en produktivitetens moralism, en ny sorts nationalekonomisk fosterländskhet som är lika olustig som den gamla. Vi bör alla uppträda som mobiliserade soldater, vi måste hjälpas åt att stärka den andliga och materiella beredskapen. Någon gång på 30-talet höll Hitler ett tal, i vilket han yttrade: ”Individen måste sluta upp kring denna stabilitet (nationen) för att understödja den. Om han är konstnär måste han resa ett monument över sitt folk snarare än över sig själv; om han är en vanlig medborgare får han icke unna sig lyxen av ett privat universum.” Orden verkar underligt välbekanta. De upprepas dagligen i öster och väster. Om man med allt detta i minnet betraktar diktarnas misstänksamhet mot samarbete, dels sinsemellan och dels i förhållande till samhället, blir bilden en annan. Ensamheten framstår då som en sorts vapenvägran, ett patetiskt eller elegiskt hävdande av en alltmera omöjlig frihet, en tragisk-komisk bekännelse till det mänskliga. Skeptiker brukar ibland ironisera över poeternas klagande ensamhetssånger. Ni vårdar er ensamhet som en girigbuk sina pengar, säger man, ty ni vet att ensamheten inspirerar er att skriva vackra dikter om den förlorade gemenskapen. Jag tror att det är tanklöst sagt. Bland annat därför att skönheten och sanningen liksom allting annat kräver sitt pris. Ensamheten innebär i det här fallet avstånd och avståndet innebär i sin tur (eller kan innebära) överblick. Vem skulle inte på samma gång vilja både överblicka och beröra Mont Blanc? Vill vi beröra berget måste vi finna oss i att översikten går förlorad. För att kunna överblicka måste vi tyvärr stanna på åtskilliga mils avstånd, exempelvis på Quai du Mont-Blanc i Genève eller åtminstone i Cha- mounidalen, där Shelley skrev sin dikt om berget: Mont Blanc yet gleams on high: — the power is there, The still and solemn power of many sights, And many sounds, and much of life and death. Vi söker sanningen, den fullständiga sanningen, säger litteraturforskaren, och som djärva sanningssökare måste vi naturligtvis tränga in i de innersta gemaken. Diktarens kropp och person är en allmän egendom, även hans intimaste kärleksbrev tillhör oss och våra läsare. Hans uppgift är att stoffera sig, vår uppgift är att på nytt kläda av honom. Dikt är emellertid ingenting statiskt utan innebär alltid ett samspel mellan diktaren och betraktaren, mellan den som levde och den som återupplivar. Måste då inte sanningssö-kandet rikta sig mot båda parter? Litteraturforskaren granskar med stort skarpsinne en dikt och finner en sexualsymbol där andra endast funnit en naturbild. Det är möjligt att han har rätt, men det är också möjligt att han på grund av sin speciella disposition inläser en sexualsymbol, där diktaren inte avsett en sådan tolkning. Man begär att liket skall obduceras och gärna det, men även obducenten måste obduceras om sanningen skall bli fullständig! Ur kravet på en nakenbild av diktaren följer logiskt kravet på en nakenbild av litteraturforskaren. Plötsligt är litteraturforskaren inte längre intresserad av logik. Den som skapade dikten (och i den stunden levde i den) och den som senare ”förklarar” dikten är inte bara skilda åt genom sina olika avsikter utan även genom ordens mångtydighet. Därvid utgör de inget undantag. Det vardagligaste samtal om väder och vind erbj u-der tusen möjligheter till missförstånd. En nick eller en fransk axelryckning ger ofta säk 351