Några inlägg om modern teater BERTIL BODÉN FÅGEL I HAND ELLER FÅGLAR I SKOG? Teatern av i dag befinner sig vid en skiljeväg där det avgörande steget snart måste tas ut. Framåt eller bakåt. Museal eller modern teater. Reproducerande eller skapande teater. I sin fina lilla bok om teaterns mål och medel säger Sam Besekow: Så länge en tradition bara är kulturbevarande, är den inget annat än konvention. Kulturen lever bara i upproret mot sig själv. Låt vara att scenkonsten i fråga om motivvalet kanske kan sägas vara åtminstone till ytplanet samtidsorienterad, men de nya motiven måste också erhålla en adekvat uttrycksform. En mot nutidsmänniskans i den moderna stadskulturens dynamiska rörelsetempo och mer komplicerade livsmönster svarande gestalt och rytmik. Ett formspråk som talar både och samtidigt till åskådarens förnuft och till hans sinnen. Obestridliga nyvinningar inom regi och scenteknik (de ”döda” uttrycksmedlen) måste balanseras av en motsvarande förnyelse av scenkonstens levande gestaltnings-former. Alltså mimik, plastik etc. Människans inre, emotionella liv kan inte, som man fortfarande inom modern regiteater tycks tro, tolkas endast med ordet som hjälpmedel: alltså uteslutande med förnuftsspråk. Utan att man också sceniskt gestaltar de tankar och känslor som bildar den enskilda människans fantasivärld, kan rapporterna därifrån aldrig nå fram till åskådaren-publiken. Det utsagdas endimensionella verklighet måste kunna kompletteras med det outsagdas och det outsägligas flerdimensionella. Stanislavskij har med sin teknik visat att skådespelaren med en viss viljebestämd hand ling kan väcka känsloupplevelsen av samma handling och inspireras av detta. Hos publiken tjänar däremot känsloupplevelsen av vad den ser som tolk för denna handlings innebörd, varefter publiken i sin tur, i kraft av sitt känsloengagemang, genom resonans stimulerar skådespelaren. Under ”den goda föreställningen” sker alltså ett ständigt växelspel av känsloöverföring från scen till salong och vice versa, där bägge parter blir både givare och mottagare. En scenkonst där inte fantasi och känsla återfinns som integrerande element i rollgestaltandet kan därför varken väcka intresse hos sin publik eller hos — sina skådespelare. Besekow säger härom: Teatern kräver ständigt fantasin som medarbetare. Det som händer på scenen skall inte nödvändigt förstås — men upplevas. Detta elementärt publika krav på fullödigt engagemang kan den (antiteatraliska) ”litterära teatern” som ensidigt appellerar till förnuftet (och därmed vänder sig endast till en starkt begränsad åskådarkategori) aldrig uppfylla. Därför har den samtida teatern inte blivit ”teatern mitt i byn”, inte nått sin urgamla funktion av samfundsteater. Därför och därför att dagens (borgerliga) teater inte bärs upp av någon stark skapande kraft, av ett socialt, politiskt eller frihetligt patos, eller av en konstnärlig idéinriktning, har den både till syfte och till betydelse blivit rekreerande snarare än injicerande. En teater utan tro tycks innebära detsamma som en teater utan självförtroende. Avigsidan 362