NÅGRA INLÄGG OM MODERN TEATER Om samma kej serliga romerska teater berättar Wieselgren att anspråken på scenisk utstyrsel var i ständigt stigande och därför ökat arbete fick nedläggas på de tekniska anordningarna. ”Också kunde det hända att dessa beundrades mera än spelet.” På nästa sida i samma bok (”Teaterns historia i grunddrag”) finner man: ”Åtbördsspelet var reglerat genom konventionella bestämmelser.” Samt: ”Vid deklamationen lades utomordentlig vikt.” Bägge dessa citatkällor tycks mig ganska klart bekräfta tesen om det tvingande växelförhållandet mellan dekor—scenstil(—dikt). Till ett illustrativt uttryck som Beijer skapar senare i samma artikel, ”dekorativ övervegetation”, vill jag foga följande personliga kommentar: graden av dekorativ övervegetation måste komma att balanseras/motsvaras av graden av underskott för vad man skulle vilja kalla teaterns egenvärden. Underskott följaktligen för den individuella såväl som för den kollektiva skådespelarprestationen. Underskott också för scenkonstens irreella värden: centraltemat gestaltat i dramatikerns tanke, out-sägbart i hans dikt, men möjligt att uppenbara genom skådespelarens förmedlande länk. Vidare, för lyriken, som inte bara är den verbalt påtagliga, utan också manifesterar sig som en dramats nödvändiga inre styrka, hemliga tillgång, dess emotionella atmosfär, dess översinnliga, gränssprängande dimension med kraft att lyfta och förvandla. Men också död åt rytmen, pulsen: detta som är dramats omärkliga formbildande element, sammanknytande och injicerande faktor — den andra röda tråden vid sidan av och sammantvinnad med centraltemat. Allt detta ting varförutan scenkonsten är steril, saknar mission, men också möjlighet att tända eftersom just detta irrationella stoff skapar åskådarens emotionella upplevelse, och utan växelverkan mellan emotionell och intellektuell upplevelse något verkligt engagemang knappast kommer till stånd. Känslan är förnuftets oumbärliga förmedlande länk, den rationellt intellektualistiska upplevelsen betingas av det emotionella engagemanget, som dessutom är både av större intens och av djupare varaktighet. De yttre medlen kan därför aldrig ersätta de inre. Tekniken inte ersätta den levande insatsen. Ordet inte de sceniska uttrycksrörel-serna. Kanske kan de yttre medlen inte ens accentuera de inre. Men de kan — och tillåts göra det alltför ofta — dränka dem, utplåna dem. Inom svensk teater existerar sen länge en tendens, nästan kusligt kongruent med ett markant beteendemönster i vårt samhällsliv: den kompensatoriska perjektionismen. Detta uttytt: en (o)medveten strävan att med överdriven aktivitet på det yttre (materiella) planet, utplåna en central (inre) nederlagsupplevelse. Översatt till teaterplanet innebär detta alltså ett handlande karakteriserat av tendensen att lägga större (kompensatorisk) vikt vid ramen än vad som är därinnanför; att på det centralas bekostnad driva det perifera, det påtagliga. De påkostade iscensättningarna är till inte bara för att, som Stanislavskij påpekat, dölja skådespelarnas brister, utan säkert också för att dölja regissörernas oförmåga. Vår tids teater som ju också brukar kallas en regi teater, har i farlig grad och omfattning blivit så materialiserad, så ingenjörsbetonad, att uppenbar risk föreligger att det levande, det elementära materialet får sitta emellan. Enligt förebild kanske och med konsekvenserna hos den romerska teatern. När det gäller att med dekor söka förmedla en tids- och miljöbestämning i scenrummet finns två huvudvägar att gå efter: övermåttets och sparsamhetens, reproduktionens och an-tydandets, gestaltandets. Den förra vägen (den ”museala”) som här i landet är den vanliga, (låt vara att också en annan tendens existerar: det rör sig dock mera om en grad- än om en artskillnad) innebär i sin mest outrerade form att man, förutom en mer eller mindre stiliserad dekor, med ett uppbåd av historiskt eller etnografiskt 365