NÅGRA INLÄGG OM MODERN TEATER ordet som genom skådespelarens illustrerande förmedling givits plastisk gestalt och rytmisk struktur till den visionära diktens plan — erhåller dess levande genomslagskraft. Därför är ordet inom den reproducerande teatern hjälplöst — blir sågspån och hö men aldrig kött, aldrig låga. Och — detta förtjänar kanske att ytterligare påpekas — rätt nyttjade skall den organiska syntesen av skådespelarens aktion och de sceniska effekterna inte avleda .publikens uppmärksamhet från diktens för kunnelse, utan tvärtom uppenbara den i hela dess frälsande eller förfärande sanning. Med en ny dramatisk dikt, skriven via skådespelaren i stället för förbi eller över hans huvud och alltså möjliggörande en friare, på de mimiska medlen baserad spelstil, kommer enligt tesen om det tvingande växelförhållandet mellan scendikt-spelstil-dekor (-publikresonans) heller inte dekorationsproblemet längre att bestå. Denna morgondagens teater kommer på nytt ha möjlighet att bli en samfundsteater. Vi har infört ovanstående artikel av författaren Bertil Bodén därför att den tycks oss röra vid problem som är väsentliga för den moderna teaterns utveckling och som på senare tid flitigt diskuterats inom och utom Sverige. Vi har också bett om uttalanden från några andra håll; här nedan följer inlägg av några aktiva konstnärer samt av BLM:s teaterkrönikör. BIRGIT CULLBERG Det är glädjande att en diskussion satts i gång om teaterns formella problem. Vad som händer på scenen, det bildmässiga och rörelsernas spel är ju minst lika viktigt som det akustiska, och det bör framför allt ha en psykologisk motivering. Att skådespelarens ge-staltskapande och plastiska begåvning betyder oerhört mycket i detta fall, har Bertil Bodén alldeles rätt i. Skådespelarnas rörlighet och rytmiska uttrycksförmåga skulle kunna tränas mer, och inte bara under elevtiden. En människa som visar sig för pengar borde ständigt ligga i träning för att kunna kontrollera varje rörelse och kunna förvandla sin kropp, sin hållning, alltefter rollens karaktär. Och inte bara det, hela föreställningens yttre form måste ha en viss stilisering som varje skådespelare måste kunna smälta in i. Här tycker jag att Bodén undervärderar regissörens arbete något. Han misstror regissören därför att det fortfarande lever kvar en tendens hos de mäktiga regissörerna att alltför mycket sätta sin signatur under föreställningen på författarens bekostnad eller att alltför hårt drilla skådespelare och statister i ett opsykologiskt rörelse schema. Fyller inte skådespelaren dessa rörelser med levande känsla så förfelar de ju sin verkan på publiken. Fanns det fler verkligt geniala skådespelare och vågade regissörerna satsa på dem så skulle inte den yttre apparaten, det scentekniska och maskinella behövas. Men å andra sidan får man inte heller här kasta ut barnet med badvattnet (hemska tanke!). En rätt använd dekor behöver inte vara torftig. Några få men praktfullt utformade detaljer ger mer av stämningen än en lång beskrivning av palatsets skönhet. Här tycks Bodén ha litat mer på ordet än på det visuella när han vill låta texten ange lokalen, som ofta sker hos Shakespeare och i radiopjäser. Men rörelserna och musiken kan naturligtvis utnyttjas mycket mer än som sker för att ge illusion, stämning eller lokalfärg. Men detta uttrycksmedel måste ju vara medvetet redan hos författaren. Han måste skriva sitt drama, inte bara för skådespelaren utan med tanke på alla scenens möjligheter. Han måste sätta regissörens fantasi i gång till ett bildmässigt skapande. Som både Bodén och Erwin Leiser påpekat ligger en möjlighet 368