NÅGRA INLÄGG OM MODE.RN TEATER till dramatikens förnyelse på den väg som Brecht, Lorca och de romantiska författarna visat. Bengt Ekerots iscensättning av Brecht och Lorca i Göteborg och Alf Sjöbergs Alm-qvistföreställning i Stockholm har en artistisk stilisering som sätter åskådarnas fantasi i rörelse. Operan har med sin föreställning av ”Konsuln” visat vilka möjligheter som ligger i musikdramat. Äntligen en intelligent operatext och en kompositör som skriver för scenen och för modern publik. Den spännande handlingen och miljön är här realistisk men den lyriska texten och musiken höjer det hela till ett annat plan som är diktens. Det egendomliga är att operakonsten måste dyka ner i nuet och vardagen för att förnya sig, under det att taldramat i sina bästa stunder söker kontakt med romantiken, dikten och den stiliserade formen. Baletten har redan på 30-talet varit nere i slumkvarteren för att nu återigen börja intressera sig för sagoprinsar och prinsessor. Tänk om den geniale teaterdiktare ville uppstå som kan samla och, obs. sparsamt, utnyttja dessa rika möjligheter! En modern Wagner med sexuell upplysning och sinne för tidens rytm, eller en Kafka, som kunde ge de undanglidande ogripbara drömsynerna scenisk gestalt. ANDERS EK Bodens artikel är väsentlig därför att det är på tiden att teaterdiskussionen förs in på principfrågor i stället för att stanna vid de kommenterande referat som recensionerna nästan alltid utgör. Det är väsentligt att söka klarlägga och hålla fast vid teaterns egna uttrycksmedel. Det konglomerat av teater—radio—film som såväl moderna pjäser som modern spelstil oftast utgör har framför allt verkat hämmande på scenteatem. Detta konglomerat måste upplösas i sina olika beståndsdelar. Dessa bör sen renodlas var och en för sig. Det är brådskande att en bräsch slås i den psykologiserande naturalistiska dramatik som blivit mode- och konventionsföreteelse. En bräsch ut mot Lorca-Brecht-linjen som ju i sin tur anknyter till dramats icke-naturalis-tiska huvudlinje. Det är angeläget att scenskådespeleriet i möjligaste mån förs över från den perfekta reproduceringen till ett fabulerande medska-pande. Att verklighetsefterbildandet blir verk-lighetsgestaltning genom en på något sätt expressiv spelstil (stiliserad, symbolisk, poetisk, fantastisk, associationsrik el. dyl.). Leiser har rätt i att scenkonsten måste vara subjektiv om den till sin natur är subjektiv. Det vore stimulerande om intresset för form och stil (spelstil, stilteater, stilkänsla, stilisering) i de mest skilda bemärkelser ägnades mera uppmärksamhet. För att skapa å ena sidan fasthet och medvetenhet, å andra sidan möjlighet till vidgade fantasiutflykler. Det vore värt att mera ingående pröva om inte skådespelarnas och publikens fantasi ofta skulle få friare spelrum i den fattigdomens och sparsamhetens teater som Burian, Sartre och även Brecht talar om. Och det är nödvändigt att scenteatern åter blir kultföreteelse i stället för att söka presentera sig i så välanständiga och glättade former som möjligt. BENGT EKEROT Riskerar vi att hamna i en konvention? Vi som arbetar med teater, är vi slöa och rullar på i de realistiska hjulspåren, slappt vane-tänkande, i den mån vi alls tänker? Boden tycks mena så, och undras om han inte menar rätt. Den allmänna strävan man tycker sig kunna iaktta i modern svensk skådespelarkonst, och som vi i min generation alltför länge godtagit som den enda möjliga, skulle man kunna kalla strävan mot psykologisk komplikation. Den går ut på att genom ett noggrant studium av rollens textmaterial framställa ett porträtt av rollfiguren som är så nyanserat och så psykologiskt övertygande som möjligt. Denna strävan har sin grund i ett i och för sig berömvärt 4 BLM 1952 V 369