NÅGRA INLÄGG OM MODERN TEATER krav på psykologisk sanning och trovärdighet. Man har reagerat mot en mera romantisk skådespelarkonsts klichéer och velat ersätta dem med en äkthet i uttrycket, en psykologisk realism, som tidigare inte förekommit på teatern. Reaktionen var välbehövlig och har gång efter annan lett till lysande resultat, inte minst här i landet. Men denna sorts skådespelarkonst är fast knuten till en strängt realistisk teaterform, som börjar kännas för trång, och frågan är om den inte nu själv riskerar att bli kliché. (Kliché i den mening Hjalmar Bergman ger ordet i sin uppsats om karikatyr och kliché, har den alltid varit.) Vi som nu varken är riktigt unga eller riktigt etablerade, kan troligen småningom själva med träning och förkovran, inom denna ram åstadkomma lika bra saker som generationerna omedelbart före oss. Men där står vi alltså. Längre kommer vi inte, nya perspektiv kan vi inte öppna. Eller kan vi? Jag tror att det nu är viktigt att utöver den psykologiska komplikationen sträva mot en poetisk komplikation. Med detta menar jag att skådespelaren inte nöjer sig med att rita till ett aldrig så detaljerat porträtt, utan att han med sin kropp och sin stämma som medel, anstränger sig att direkt sceniskt gestalta den kedja av associationer och känsloupplevelser som rollen och textmaterialet ger honom, och som sammanpressade i en plastisk och ordmusikalisk form, avser att ge åskådaren liksom en poetisk vision av en människa och en mänsklig situation. Att han alltså inte låter binda sin fantasi vid konventionellt psykologiskt-realistiska mönster. Vidare, naturligtvis, att regissören är beredd att vara medskapande i denna process, så att han bl. a. ger åt den dess adekvata sceniska ram. Denna ram kan aldrig vara realistisk. En ytterst sparsam, antydande dekor som låter själva scenrummet framstå fantasieggande och fyllt av möjligheter. (Varför skall alla teaterdekorationer föreställa något?) Scenerier och ljusbehandling så funtade att de stöder, under stryker och kommenterar aktionen, inte slentrianmässigt tillyxade efter de gängse realistiska illusionsschablonerna. Och viktigast av allt för regissörens del: att han använder alla de medel som står till hans förfogande inte till att skapa en bristfällig och fantasibindande illusion av verkligheten, utan till att ge åt teaterföreställningen den poetiska dimension som finns i varje äkta drama. Detta kräver en teknik som står nära den moderna lyrikens. Samma djärva bildsammanställningar, associativa rikedom, fantasieggande förkortningar och stränga form. Kunde det inte vara en riktning för oss? KARIN KAVLI Det förefaller som om Thalia är ute i blås-väder. Kanske mer i tidningsspalterna än i praktiken. Teatern är ju den konstart, som alla anser sig ha rätt att kritisera och uttala sig om med en säkerhet och sakkunnighet, som förvånar oss som tillhör garnet. När det gäller målning, skulptur och framför allt musik, bör man anlägga en ”personlig” synpunkt, möjligtvis kan man komma med vissa reservationer — det hör till god ton, ingen vill erkänna att han är omusikalisk, det är nästan att själv ge sig underbetyg som människa — tavlor måste man tycka om eller ha ”känsla” för, det hör också till, men teatern och jag inbegriper också dansen skall nagelfaras in i minsta detalj. I allmänhet är man inte alltför nådig. Jag blev verkligen konfunderad häromdagen, då jag i ett sällskap av helt vanliga människor tillfrågades om vad jag hade för uppfattning om Olov Molanders nyöversättning av Shakespeares ”Antonius och Cleo-patra”. Hur skulle jag efter att ha sett föreställningen en gång och utan att ha forskat i grundtexten kunna uttala mig om den? — De kunde det. Fattar man detta som ett levande intresse för scenisk konst är det gott och väl. Jag tycker att det bottnar i en onödig kritiklusta. Teaterkritiken och det myckna skriveriet 370