NÅGRA INLÄGG OM MODERN TEATER om teaterns funktion i det moderna svenska samhället har stor skuld i det. Man bedömer ofta inte föreställningen som sådan, och skriver inte om vad som presteras just den kvällen. Ibland sväller det ut till rena doktorsavhandlingar om författaren, regissören och hans avvikande uppfattning om vad förf, egentligen menat, ev. översättningen, skådespelarens uppfattning av sin roll, huruvida han spelar på sitt privata jag eller om det skall bedömas som verklig konst, (sånt larv har förekommit) , dekorationer och belysningar. I höstas utkom ett lexikon över gängse teateruttryck, snart måste man införskaffa en ”lathund” för att förstå, vad som egentligen avses med det tryckta. Också om man själv är vid teatern. Felet ligger också hos teaterns eget folk. När man vid en teater i en föreställning får en känsla att den tjänar till självändamål — när någon — regissör, enskild skådespelare eller dekoratör sätter en alltför tydlig stämpel på det hela, gnisslar det i maskineriet. Harmonin är borta. Trivseln uteblir. Gnistan som bör uppstå mellan scen och salong, mellan skådespelaren och publiken uteblir. Det blir dött — det blir tråkigt. Teaterintresset i landet är just nu större än nånsin. De nya stadsteatrarna och den allt livligare turnéverksamheten är säkra tecken. Det går inte att komma med de argument som Artur Lundkvist använde i MT för någon tid sedan — att statskassan snällt som en nykal-vad ko årligen låter sig mjölkas på millioner efter millioner utan att det stackars skattebeta-lande folket knotar. Vänd på medaljen i stället. Folket vill ha teater, det är ett otillfredsställt behov av teater i landet som gör alt Thalia lyckas pressa några få marker talg ur den träbock som statskassan måste vara. Om vi bortser från alla kommunala anslag. Teaterhungern har drivit fram anslagen, inte tvärtom. Teatern i dag är allas egendom i Sverige, i synnerhet om vi tar i betraktande, hur pass ung företeelse den är i det svenska samhället. Jag tänker då inte enbart på Stockholm, där möjligheterna att komma på teatern är mindre än på de flesta andra platser i landet. Få möjligheter till abonnemang, avstånden till nöjescentrum är stort, eftersom staden växer för fort, och därtill kommer all den trötthet och splittring i intressen som följer med en storstad. Kanske har därför teaterpubliken blivit mera klickbetonad i huvudstaden. Det ropas med jämna mellanrum på den nya stadsteatern i Stockholm — den kommer säkert inom en inte alltför avlägsen framtid. Tio-tjugo år kan det på sin höjd dröja. Då blir vi tvungna att väcka det slumrande teaterintresse som finns i nybyggarstaden Stockholm. Att gå händelserna i förväg och börja propagera för en sak, innan möjligheterna finns att tillfredsställa det behov som skulle uppstå med en god och sund propaganda, det vore oförståndigt — man måste även kunna ge den hungrige brödet. Den hastigt ökade kvantiteten har sänkt föreställningarnas genomsnittsstandard. Till och med i ”de bästa familjer”. Kvaliteten har rutschat ner alltför hastigt. Också därför tror jag det är klokast alt ta det en aning lugnt och inte bara skrika på nya lokaler, nya anslag. Vi måste ha något att ge publiken som kommer till de utannonserade föreställningarna. Att börja skilja på ”museal” och ”skapande” teater tillkommer andra. Jag tror att alla yttre former kan finnas. Frågan är, hur vi skall få fram en levande teater, där publiken trivs och där de flesta kan få sin smak tillfredsställd. Alla springer ju inte på teatern för att bli uppfostrade, det finns ett stort behov efter avkoppling, en omedveten längtan efter något som lyfter oss över vardagen. — I livet söker vi att förenkla tillvaron, skala bort det oväsentliga, jag fattar inte varför det som rör teater många gånger skall konstras till och kompliceras, men där kommer jag tillbaka till den sj älvförhävelse som kommer fram hos oss lite var, men som är lika plågsam var den än förekommer, om den blir alltför tydlig. Tre ting är väsentliga, i den ordning de nu uppräknas: Stycken, skådespelare och regissör. 371