NÅGRA INLÄGG OM MODERN TEATER ”Det finns inga stycken” — sånt hör man ofta. Jo, det finns det nog, men de räcker inte till för alla teatrar och turnéer landet runt, om det bara skall skrikas på urpremiärer. Publiken själv är ganska likgiltig. De flesta ser ett stycke bara en gång, som då har nyhetens behag. Men det har uppstått en inte alltid så ädel tävlan teatercheferna emellan att komma först och lägga krokben för varandra genom att förskaffa sig förstahandsrätt, upphetsade av kritiken, som efter att ha sett samma sak fem-sex gånger kommer med omotiverade jämförelser inte bara med landets egna scener, nej, helst bör man dra fram att man har sett det i London och Paris också. Först vill man komma, då är jämförelsematerialet minst och den arme skribenten minst uttråkad. Intimismen är på modet och odlas på scenen ibland till överdrift och omotiverat. De stycken som skrivs och de recensioner som presenteras läsekretsen är ofta inte hållna i en intim och lågmäld ton. Beskyllningar och påståenden utslungas och man kysser och dödar med samma varma själ. — Nog räcker teaterlitteraturen till, både den klassiska och den som skrivs i dag. Men måste författarna pretendera på och kritikerna fordra odödliga verk? Shakespeare och Moliere dras alltid fram som välsignelserika exempel på att författaren skrev för sin trupp och visste vilka som skulle spela rollerna. Jag tror inte att Shakespeare ständigt tänkte på sina skådespelare, när han skrev ner sina ting. Lears döttrar spelades av skäggiga unga män och Desdemona kreerades av en yngling, kunde det vara så inspirerande? Även på den tiden, den gamla goda, var det väl någon skillnad på könen, hur vidsynt man än var i dylika ting privat. — Jag är rädd att rollerna inte fått den konstnärliga utformningen om Shakespeare legat i klorna på sina aktörer. — Jag erinrar mig en liten episod, som Jouvet drar fram i sin bok ”Kontakt med publiken”, och som jag tillåter mig att citera. ”Den franske författaren Maurice de Fara-mond, som bl. a. försåg Sarah Bernhardt med roller, har skrivit ett tämligen bittert skåde spel om sina lidanden som beställningsförfat-tare. I det skildrar han den store skådespelaren och den stora skådespelerskan, som samtidigt är teaterns direktörer och deras förhållanden till den stackars författaren, som Faramond kallar La Balue. Han den store spelade aldrig andra roller än Frans den förste, Karl den store, Cyrus, Hannibal, Napoleon, Washington eller Negus. Hon var prästinna med höga ideal, vapendragerska för flammande passioner och känslor, en vestal i själ och hjärta. För att få ett stycke antaget måste han smickra deras fåfänga och förespegla dem rollernas längd och betydelse. Han erbjuder alltså dem båda rollerna som Ludvig XIV och La Val-lière. Direktören förkastar stycket, men engagerar honom inte förty till att skriva ett verkligt storverk. — Uppriktigt sagt, min käre La Balue, var inte så konstnärlig, skriv nu en allvarlig roll, en verklig roll för mig... det vill säga för mig ensam... inte som den här, utan en som verkligen ligger för mig. — Vad skulle det vara? frågar författaren. Efter att ha tänkt sig för ett ögonblick, svarar den store skådespelaren-direktörn enkelt och rättframt. — Gud!” Att få i uppdrag att skriva ett drama med politisk eller social tendens måste vara en plåga för den som skriver. Det ser vi många bevis på i de alster som droppar in från de länder, där sådant förekommer. Nej. Frihet i tanken! Frihet i formen! Det räcker med den begränsning som varje människa måste dras med inom det egna jaget. — Den egna tiden undviks så ofta. Kanske är det finare att skriva om Jason och hans gyllene skinn än om Karlsson och hans kofta. Men den tendens till omstuvningar (adaption) och bearbetningar som förekommer här och utomlands, är den inte ganska motbjudande? Det har riktats kritik av skådespelarna av i dag. Vår kår lider ännu av den åderlåtning som skedde på trettiotalet, då arbetsförhållandena var osäkra och många som inte brann i 372