NÄGRA INLÄGG OM MODERN TEATER anden drevs att söka sig till andra yrken. Därför är det stor brist på skådespelare i 35— 40-årsåldern. Det märks tydligast vid de yngsta teatrarna. Det kommer säkert att bli bättre nu när möjligheterna till fasta engagemang blir större, men det tar tid, innan luckorna blivit utfyllda. Men vad jag har funderat över är att de s. k. stora föreställningarna många gånger inte står på så hög standard ! Beror det på bristen av dugliga regissörer? Många känner sig kallade till det yrket... men, men ...! Det är underbart att se hur en stor regissör kan animera sina skådespelare och ge liv och färg åt en föreställning, när samarbetet är gott. Men det är också beklämmande att se hur illa det kan gå, när regissören söker påtvinga skådespelaren en uppfattning som strider mot dennes natur eller klutar ut honom på ett sätt som kan ha motsatt effekt, bara därför att han eller hon å tout prix skall genomföra sin vilja. Det sägs att ungdomen hindras att komma fram och inte får den praktiska erfarenhet den behöver få för att mogna. Oron är stor 1 lägret, teaterfolk är ett labilt släkte och många ger sig inte tid att stanna tillräckligt länge på en plats. I ivern alt prestera något märkvärdigt konstras stycken till, dräps med dekorationer, belysningar och yttre effekter. En originalitetsjakt som pressen har sin stora skuld till. Kritisera inte sönder, publik, prestationer och pjäser. Låt så pass mycket okunnighet sväva över vårt yrke att illusionen är i behåll. Varför skall det skrivas så mycket om onödiga detaljer och varför skall yrkets teknik avslöjas annat än i facklitteratur. Kärnan når vi aldrig ändå. Eller är den olika för alla. Vad som är väsentligt för en, är bagatell för den andra. Den som så vill skall tro, att vi kysser varandra riktigt och att Hamlet ligger död på scenen varje kväll. Livet är en dröm, kanske fantasin är det väsentliga. Teatern skall innesluta alla former. Bara inte det som är dött och tråkigt. Jag hoppas att den som vill ha föreställningen serverad som en färdigstekt fågel, får sin önskan uppfylld. Allt beror på omständigheterna. Kan man inte njuta av en föreställning också om man skulle råka ha en divergerande uppfattning om scenlösning och spelstil? Måste allt analyseras? Kan man inte anamma en sak utan att vara fylld till brädden av doktriner och principer. Sitter det alltför många av det snusförnuftiga slaget i salongen en kväll sker aldrig undret — äktenskapet mellan scen och salong fullbordas aldrig, också om Satan skrivit pjäsen och Gud fader suttit vid regiboken. EBBE LINDE Bertil Bodéns artikel har propagandaskriftens ensidighet. Inlägg av den arten har sitt värde i vad de praktiskt uträttar. Kan Bertil Bodén åstadkomma att han själv med meningsfränder tillkämpar sig t. ex. ledningen för en mimisk arbetarteater, så kunde det bli ett högst stimulerande inslag i vårt teaterliv. När han ser sig om efter kompanjoner bör han då inte glömma unge Leif Knudsen, som i Göteborg fäktat för samma mål. Många har gjort det alltsedan tjugotalet. På fyrtitalet hoppades man ett slag på en konstellation Birgit Cull-berg—Anders Ek—Bengt Ekerot. Medlemmarna i det triumviratet har nu var på sitt håll utbytt revolutionens väg mot inätningens, men idealen torde vara ograverade, och om inte Bodén omsider nödgas gå samma kompromissens väg, vilket jag misstänker, så kan han kanske vinna stöd hos dem. När jag i det följande riktar fyra anmärkningar mot Bodéns argumentering, så sker det inte för att sabotera en vällovlig berik-ning av vår teater, den jag tvärtom sympatiserar med, utan i den teoretiska klarhetens intresse. 1) Bodén målar i svart och vitt där den existerande verkligheten är ett spektrum. Han yttrar sig som om allt i dagens teater utom Theatre Workshop stod kvar hos David Be- 373