NÅGRA INLÄGG OM MODERN TEATER lasco. Så är det ju inte, allra minst i Sverige. Dräkterna i ”Antonius och Cleopatra” är rika och naturalistiska, det medges. Det är de också inom den indiska teatern, som mer än all västerländsk abstraherar från rekvisita och dekor. Men Molanders uppsättning i övrigt med dess snabba fiktiva platsbyten är snarast konstruktivistisk, och steget från den till dekoren i ”The Other Animal” är kort mot det steg som redan tagits bort från tablånaturalismen. Den som 1948 ena kvällen såg ”Johnny Noble” på Göteborgs stadsteater i Theatre Workshops gestaltning och kvällen därpå teaterns egen giv av Kafkas ”Processen” hade ingalunda intrycket av ett revolutionärt svalg. ”Den kaukasiska kritcirkeln” i mönstergill uppsättning hör också den till vår officiella teater, och i Malmö spelas just nu ”Mordet i Barjärna” på ett sätt som bör vara Boden formellt acceptabelt: åtta år på sex kvart utan mellanakt, ingen dekor utom pulpet, bord och grått golv. Till och med Dramaten, det ämbetsverket, har haft sin ”Amorina” — det må sen vara sant att huvudstadens kommersiella teatrar rimligt nog är mer än önskvärt bundna i det tama. 2) Utgör det nya, som han pläderar för, långt mindre en organisk enhet än han tror. Det finns ett broderskap ur oppositionen som upphör på krönet av ruinerna. Därefter skall man finna klyftan oöverstiglig mellan esteticismen hos en Marceau, demokratismen hos en Thornton Wilder, kommunismen hos en Mac-Coll och anarkismen hos en Boris Vian. Fast den sistnämnde är bland de mest mimiska skall han upptäckas mer befryndad med Anouilh, vilken å sin sida verkligen skulle betacka sig för att paras i flock med Williams och Miller inom ”samma typ av drama”, så som Bodén tar sig för. (Vid Vitracs död nyligen gav han i en minnesruna en karateristik av den bortgångnes och sitt eget gemensamma program: en polytonal konst, som lagrar över varandra patetik och en komik, som i sin utre-ring är sannare än verkligheten...) Och vilken motsättning mellan Brecht, som i grunden är mer lyrisk rapsod än epiker, och den fanatiskt antilyriske Arthur Adamov, en annan av den ”nya” falangens teoretiker! 3) Slagordet ”Bort från litteraturen!” har i alla tider höjts inom teatern, från regissörer som premiäraktörer, likt ett periodiskt dille. Ingen har skriat det mer fanatiskt än Rein-hardt. Ändå var det med Schiller, Strindberg och Shakespeare han kom att göra sitt främsta liksom Marceau med Gogol. Också Brecht flyr ibland till Sofokles, Hölderlin och Lenz. Litteraturen är inte så lätt att komma utanom, som man vill inbilla sig. En koreograf hör dit. Men sant är att varje teaterförfattare borde ha sitt piano, sin egen trupp som MacColl och Gar-cia Lorca. 4) En verklighetsfrämmande önskedröm är också föreställningen om den abstrakta teaterns större naturliga resonans hos proletariatet. Sanningen är tvärtom att den naturalistiska ”Krista”, som vi såg på amatörtävlan helt nyss, har mycket mer av äkta folklighet än ”Regeln och undantaget”, och att just fackföreningarnas okonstlade arbetarmassor alltid skall vara så mycket mer redobogna att applådera ”Värmlänningarna” än ”Uran 235”. Bodén kommer att få smärtsamt erfara det, som Brecht fått erfara det. Det fatala är dock mindre att alla bakom järnridån nu talar om för honom att hans idéer är formalistiska, cerebrala och individualistiska och en borgerlig sönderfallsföreteelse, än att de har så illa rätt när de säger det — varvid det är en högst okommunistisk tröst att de flesta stora konstnärliga framsteg i alla tider sprungit ur sådan formalism och sådant individualistiskt sönderfall. Ebbe Linde vistas f. n. utomlands. Hans teaterkrönika återkommer i nästa nummer. 374