BOKRECENSIONER underlig grafisk skärpa, som i hans nya bok imponerar ändå mer än i hans förra. Naturligtvis har han mycket lärt, kanske av Martinson och säkert av Diktonius, men hans expressiva realism avböjer den frestande gracen hos den förre likaväl som den oefterhärmliga explosiviteten hos den senare — den håller sig i stället med kantighet, syrlighet och kärvhet till ett torftighetens medium. Bakom en skenbar grovhet som gränsar både till grotesk och bisarreri döljer han (eller röjer han) en dubbelt verkande känslighet, den mjukaste inlevelsens och det bistra, nästan obarmhärtigt nyanserade registrerandets. Och med vilken osökt hänsynslöshet kan han inte stegra sin realism nära det fantastiska, så att man förnimmer stegringen både emotionellt och estetiskt : Ur svarta skogen kommer kvinnan Står på våta maden och trycker knutna nävarna mot magen Det vidöppna ansiktet pressar hon mot rykande regnet Hon krystar samman och ansiktet mot magra spillda mjölken En fattigkråka där och vingarnas maktlösa spret Därhemma karttorra ungarna som krikon frostbrända högt i nödens träd. Här kan man uppleva det inte alldeles vanliga äventyret: en modern svensk dikt, där varje ord har mättnad och funktion, där både helhet och detaljer har etsande skärpa. Fördenskull vill man inte önska varje poet Sandro Key-Åbergs egensinniga diktideal och ibland litet knotiga försök att vrida språket i helt nya (eller arkaiska) mönster av uttrycksfull kraft — det skulle bli en sorglig park av konstrande vattenskott som då skulle blomstra. Men Sandro Key-Äbergs landskap och strider vill man gärna se och bevittna. Där finns också ljusare anslag — hur gärna dröjer man inte under julis lysande kronor i följande dikt vars början är så oändligt fin att man inte gärna citerar slutet, som inte håller anslagets löfte: Julis lysande kronor byts i åldrande brons Purpur och brunt blöder ur aftonens hugg Ängarnas svalnade pannor nu fosforbleka skimra Vacker är då människan när hon tätnar likt sensommarns dungar ... Sandro Key-Äbergs ”Vattenträd” är utan tvivel det första esset i den brokiga kortlek som nu presenteras under beteckningen ”Lilla lyrikserien”, och i vilken även Wretholms, Lecks och Anne-Marie Söderlund-Marcus’ böcker ingår. Åke Janzon ÖDSLIGT TESTAMENTE Stellan Arvidson: Havet är nära. Bonniers 1952. 8:50. Om en tro som kan försätta berg (men ännu inte har gjort det) handlar åtskilliga av dikterna i Stellan Arvidsons ”Havet är nära”. Framtidsperspektivet är imponerande ödsligt: en dag när riket som skall vara tusen år ses rulla sina vita vägar upp gångmattelikt, sker allting enligt våra beräkningar, de matematiskt kalla. Med stigande häpnad tar man del av det tröstlösa jubel, det vattenfärgade excelsior som stiger ur dessa spända, klart artikulerade strofer. Tron på socialismens ideal har väl aldrig tidigare i svensk dikt tagit sig så rent religiösa uttryck som här. Här finns en ädel framstegs-fromhet som, det tror man gärna, åt ”skakande gåtfullhet” ger ”enkel mening”. Men än med lyfta armar går vi här i gåtfull menings ljus vår fromhets väg, korsfararskaror under nådens fana. Bilderna kan variera, riddartecknen bli mera dolda och fromheten ännu mera heroisk men vissheten är lika stark: Även om förbindelserna bakåt bryts för dessa ”aldrig övergivna frontsoldater” så når dem dock på hemlig väg order och fanfar. ”Vårt läge känner man i högkvarteret”. Men ytterligare, stramare eller vildare kan heroismen stegras för medlemmar i detta edsförbund som ”dömts till livstids tro”: Och blir du en av oss så räkna inte på bravorop i segerrika stunder, på tröst och hjälp i nederlag och nöd! På medlemskortet utan namn och foto står skrivet, att du slutit dig till oss av egen vilja och på egen risk. Och när du en gång fullgjort dina uppdrag och ser tillbaka på den väg du gått skall ingen tacka dig. Du står allena och vet blott ett: att du är utan hopp. Så är vår lag. Fritt kan du välja den. Här är den kompletta underordningens princip fastslagen. Och samtidigt avslöjas en stark 380