BOKRECENSIONER ideologisk finess: det kollektiva jublets underbara bas är alltid individens hopplöshet. Trygg kan man hopplös strida, ty högkvarteret skall ständigt leva och så sin jubelstorm. Stellan Arvidsons förmåga till rent retoriska identifikationer är betydande. ”Vi arbetsfolk i söckenblåa blusar!” börjar en dikt som hastigt och ståtligt skisserar ett katedralbygge, alltså socialismens gudsverk som stiger fritt mot rymden ”av ande genombävat”. Denna alltmer konventionella symbolf örskj utning, denna frestande och lättbegripliga men därför inte mindre naiva symbolstöld från en föga älskad religionsform bidrar inte precis att närma dikt och liv. Det gör ju inte heller den museala symbolen med den mosaiska ökenvandringen mot tusenårsriket i sviten ”Eld-dyrkare”, men inbäddad i andra motiv blir den ändå inte så livlös som man kunde frukta. Förutom ett nästan utsökt parti i inledningen, som handlar om urtillståndet med djurvärldens fulländning som kontrast till människans ofullkomlighet, innehåller diktsviten också en vision värd att beakta: det är när skalden skänker en begrundande och mänsklig tanke åt den kvinna som var Kains hustru. Överhuvudtaget bör man nog inte underskatta Stellan Arvidsons förmåga som poet. Hans ytterligt fast modulerade talvers kan ibland få något av traktatens och manifestets torrhet, men den saknar sällan spänst och säkerhet — det finns också en lyrisk puls bakom det sobra föredraget. Det motstånd hans diktsamling erbjuder en läsare som inte tillhör edsförbund och inte känner sig dömd till livstids tro ligger på budskapets plan och naturligtvis — erfarenhetens. Man saknar ”kännedom om första akten” som det träffande sägs i samlingens mest personliga dikt ”Aktör”, och därför är det kanske inte underligt att rätt mycket i boken ter sig oändligt främmande eller livligt frånstötande. En rad i ”Havet är nära” har i alla fall fascinerat mig obeskrivligt med sin ödsliga hjälplöshet, sin plötsliga och fatala generositet: ”Allt kan försvaras: också egenart.” ÅKE JANZON FRÄN FINLANDS ÖDESÅR G. Mannerheim: Minnen. Del II 1931—1946. Norstedts 1952. 32:—. Andra delen av marskalk Gustaf Manner-heims memoarer omspänner femton avgörande år i Finlands och hela Nordens historia. Det var på våren 1931, som Mannerheim accepterade erbjudandet att inträda som ordförande i Finlands försvarsråd och därmed också de-signerades till överbefälhavare i händelse av krig. Nästan precis femton år senare avgick han i en ålder av 79 år från sin sista post i Finlands offentliga liv: den som republikens president. Det säger sig självt att Mannerheims verk alltid kommer att räknas till de centrala källorna för Nordens historia under andra världskrigets epok. Författaren innehade i sin egenskap av först överbefälhavare och sedan president de bästa tänkbara observationsposter. Han har kunnat bygga sin skildring — liksom tidigare sin gärning — på erfarenheter från ett liv som helt ägnats åt krigskonst och statskonst. Ingen framtida skildrare av Finlands ödesår kommer att kunna gå förbi de 450 sidor, där Mannerheim avgivit sitt vittnesmål. Marskalkens personliga porträtt framstod med klara konturer redan i memoarernas första del. Man mötte där en stramt konservativ grand seigneur och militär, men samtidigt också en realistiskt klarsynt statsman med skarp blick för de utrikespolitiska sammanhangen. På den punkten tillkommer i den andra delen ingenting nytt. Men de ömtåligare sammanhang, som skildringen nu gäller, har inte undgått att sätta sin prägel på verket. Medan i den första delen ett hett temperament stundom bryter igenom stilens karga uttrycksfullhet när personliga konflikter ur det förflutna lyfts i dagen, kan man nu märka en påtaglig tendens till tillknäppthet. Mannerheim skildrar politiska och militära händelser och beslut, men de handlande personerna glider i bakgrunden. Man får gissa sig till hans sympatier och antipatier; man får veta rätt litet om hans syn på de män, som tillsammans med honom bar ansvaret för Finlands öden under händelserika och dramatiska år. Man kan emellertid ana sig till en del, och när det gäller Mannerheims personliga ställningstaganden lämnas läsaren inte i sticket. Här fördjupas bilden av en personlighet, präglad av förnuftsmässig saklighet samt en naturvuxen förmåga att urskilja det centrala i ett problemkomplex och hålla fast vid det utan att låta sig störas av tillfälliga kastningar. För Mannerheim var och förblev det centrala i Finlands utrikespolitiska problemkomplex försvaret mot hotet från öster. Men på två punkter skilde han sig från många av sina 381