BOKRECENSIONER eftersägare. För det första betonade han starkt det angelägna i att bevara bästa möjliga förhållande till Sovjetunionen. Därför kritiserade han med skärpa den puerila nationalism, som under trettiotalet dominerade inom den finska studentvärlden med Akademiska Karelensäll-skapet som drivande kraft. För det andra arbetade han konsekvent för intimast möjliga samarbete med Sverige och det övriga Norden. Även på den punkten gjorde han front mot den nationalistiska ytan från purfinskt håll; han ingrep energiskt för att dämpa ner språkstriden och han var en av de främsta pådrivarna till den berömda regeringsdeklarationen av 5 december 1935, där det nordiska samarbetet fastslogs som huvudriktlinje för finländsk utrikespolitik. Bemödandena att i Sverige vinna ett effektivt ryggstöd lyckades emellertid inte. Förutsättningar saknades för en organiserad nordisk försvarssamverkan, och när Sovjetunionen vid 1930-talets slut började föra en aktiv politik på det nordiska avsnittet, resulterade detta i rysk-finska förhandlingar om vilka de nordiska grannländerna av allt att döma hölls i okunnighet. Från rysk sida räknade man från 1938 med ett förestående tyskt angrepp och man begärde i Helsingfors garantier av olika slag för att Finland icke vid en tysk-rysk konflikt skulle ställa sitt territorium till förfogande för en framstöt mot Leningrad. De ryska propåerna, som bl. a. gick ut på att Finland skulle utarrendera Högland och några andra öar i Finska viken mot territoriell kompensation norr om Ladoga, avvisades bestämt av regeringen i Helsingfors. Mannerheim intog emellertid en annan ståndpunkt — och det är säkert det mest intressanta ur historisk synpunkt i hans framställning. Han hävdade att Finland borde försöka tillmötesgå ryssarna på ett eller annat sätt, och han rekommenderade bland annat att man frivilligt skulle gå med på en gränsrevision på Karelska näset för att därmed ta udden ur de ryska argumenten om Leningrads säkerhet. Eftergifter av det slag Mannerheim förordade var otänkbara med hänsyn till opinionen i Finland, men man kan fråga sig, om inte ett genomförande av den Mannerheimska politiken på våren 1939 kunde ha ändrat mycket i det händelseförlopp som skulle rullas upp på hösten samma år och resultera i vinterkriget. Om vinterkrigets diplomatiska förspel är Mannerheim ganska förbehållsam, men man tycker sig mellan raderna kunna utläsa, att han delade den kritiska inställning till utrikesminister Erkkos politik som hystes av de båda huvudförhandlarna i Moskva, Paasikivi och Tanner. ”Under mina diskussioner med regeringsmedlemmar och med statsrådet Paasikivi ävensom andra politiskt inflytelserika personer framhöll jag att vi borde sträva till en kompromiss, ty såsom alla visste var försvaret ej rustat att möta ett stormaktsangrepp.” Denna nyktra syn på Finlands resurser och möjligheter släppte Mannerheim aldrig under de krigsår som nu inleddes. Under vinterkrigets slutskede stod han helhjärtat bakom regeringens strävan att vinna fred, och han föll aldrig i farstun för de lysande konjunkturer som skymtade sedan det andra ryska kriget börjat och de tyska divisionerna ryckte fram mot Sovjetunionens hjärta. Han höll fast vid den begränsade målsättningen för kriget; de tyska önskemålen om en finsk framryckning mot Leningrad avvisade han bestämt och konsekvent. Finlands tyska anknytning var för Mannerheim en akt av nödvärn i ett läge då endast utländskt stöd kunde trygga landets existens, men i samma ögonblick som läget förändrats såg han som sin uppgift att förbereda en avveckling av engagemanget vid Tysklands sida. Det dröjde innan tillfället kom; när dagen var inne blev det Mannerheim som i sin egenskap av republikens president fick överta ansvaret att lotsa Finland ut ur en omöjlig situation och skapa grunden för en ny framtid åt en hårt prövad nation. Det blev, skriver Mannerheim, ”mitt sista och tyngsta värv i fäderneslandets tjänst”. I sin skildring av det diplomatiska spelet i Norden mellan vinterkriget och tysk-ryska kriget dröjer Mannerheim vid den rivalitet mellan Tyskland och Sverige om Finlands orientering, som tidigare skymtat i andra sammanhang. Det är känt, att den svenska utrikes-ledningen fick motta många varningar från Berlin mot att ”rycka den finska flickan ur Tysklands armar”. Som ett sådant försök får man tydligen tolka den diplomatiska aktion från svensk sida som förekom på hösten 1940: utrikesminister Günther lät då meddela Helsingfors, att svenska regeringen var beredd att diskutera inte bara ett försvarsförbund utan även ett statsförbund med Finland under förutsättning att finska regeringen proklamerade neutralitet och avsade sig alla tankar på re-vanche gentemot Sovjetunionen. Det är en intressant detalj i krigstidens svenska utrikespolitik som det vore av stort värde att få be 382