BOKRECENSIONER lyst ur svenska källor; här gjordes tydligen ett allvarligt försök att rädda vad som räddas kunde av den nordiska neutraliteten, att hålla nordiskt territorium utanför stormaktsmotsätt-ningarna. Man tycker sig skymta ett samband med aktionen för en neutralisering av Nord-norge i juni 1940 och med förslaget om det skandinaviska försvarsförbundet vintern 1948/49. Lennart Hirschfeldt MALINGA Artur Lundkvist: Malinga. Bonniers 1952. 15: 50. Allt som passar honom införlivar han med sin omältlighets grandezza. Redan på ett tidigt stadium svalde han en jordglob och erövrade hela världen för privat bruk. Medan andra grävde i jorden efter de vises sten betade han av alla litteraturernas ängar. På ett underbart sätt har han undgått de vanvettigaste åkommor — översvämning är den enda sjukdom som kan hota honom. Det återstår att se om godtrogenhet kan förgifta honom. Till hela sitt väsen är han konstnär, men hans dikt är på en gång dans och predikan. Dansen är paradoxalt det fasta elementet i hans konst, den ger honom en osviklig rytmisk balans, den ger honom åtminstone i varje enskilt moment en standremsa mot översvämningens hot. Fast han införlivat med sin konst alla visionära möjligheter från Santiago, Hollywood, London, Paris, Granada och Stenbrohult, har han aldrig låtit dem förstöra sina naturliga steg och turer. Som småborgerliga rebellförsök utan all nämnvärd betydelse har han alltmera avvisat frestelsen att slå sönder språket i sin dikt. Ingen kan vårda grammatikan så osökt som han. Ingen kan skriva ett säkrare skriftspråk. Till och med dialogen skyr han, som om den skulle bryta den förtrollning i vilken han diktar. En enstaka replik kan han föra fram, men varsamt som när man bär ett skrikande barn. Nu har han skrivit ”Malinga”, ett Pandora-skrin av fantastiska förhållanden, en bok om jorden och dess kryp, en bok om livet och dess projektioner, en bok om bristande resurser och obegränsade möjligheter. Det är alltså en bok om resor, i världens rum, i minnets och i fantasiens. Märkligast och underbarast av alla de böcker som ryms (och trängs) inom Stig Åsbergs underbara omslag till ”Malinga” är det avsnitt som givit volymen dess namn. ”Malinga” är landet som icke är, det är de renodlade möjligheternas land, rikt differentierat med strängt avskilda byar och samhällen, där det karakteristiska odlas med en ensidighet som gör de verkliga kontinenterna till endast provkartor på förväxling och förblandning. I Malingas kusttrakter finns det en befolkning som lever nästan uteslutande i vattnet, en annan som lever enbart av ägg, en tredje som är helt absorberad av sin renlighet. Naturligtvis finner man i Malinga både långsamhetens folk, där ett samtal pågår i månader och år, och ett snabbhetens, där talet blir en enda obruten ström av ord. I andra trakter demonstrerar man sin rikedom genom slöseri, och i det inre av landet finns samhällen belägna långt under jorden. ”Ett annat folk lever i rök. De är mästare på att tända bål som ger massor av rök utan att brinna. Röken är deras skydd, deras omslutande skugga, deras livsluft. Ute i ren luft grips de av hostattacker och deras ögon börjar rinna.” Det finns byar där onanin är förhärskande och anses som den mest upphöjda och filosofiska av livsformer, andra där äktenskap mellan män och kvinnor är helt otänkbara, och naturligtvis fruktsamhetens byar utan all sexuell medvetenhet där barn ständigt föds i klungor. Vi möter de skrattande stammarna, där skrattet är en ständig börda och humorister och komiker betraktas som ”en art av missdådare eller sabotörer”. ”Inom en av stammarna är de skalliga mest ansedda och har så gott som all makt.” Naturligtvis finns det också ett musikaliskt folk som fört in musik i själva landskapet där de lever, och ett kvinnorike utan män — hur det kan bestå är mycket rationellt och naturligt förklarat. Det finns inte några särskilt dunkla punkter i skildringen av Malinga, dessa fantastiska projektioner är inte gåtfulla. Den fantastiska verklighet vi möter är tydlig och uppenbar. Att beskriva och att dikta är närliggande verksamhetsformer hos Artur Lundkvist. Med en orättvis överdrift, en orättvis generalisering kunde man säga att han inte riktigt kan någotdera, han måste göra bådadera. Hans reseskildringar är diktverk, hans diktverk är i enorm utsträckning reseskildringar. Men den som tror att hans stora böcker om Afrika och Indien skulle vara fulla av fria fantasier och präglade av mytomani har naturligtvis grundligt misstagit sig — de är så vederhäftiga som 383