BOKRECENSIONER det överhuvudtaget är möjligt för ett artistiskt temperament att göra dem. Detta temperament ljuger inte, men kan nätt och jämnt säga att det överdriver, men det präglar allt det beskriver med sin speciella stilisering, sin speciella starka kolorit, sin rytmiska tydlighet. Ser världen med öppna ögon, ögon som är klara men häftiga, hetsiga, praktlystna, ögon som hellre söker det gränslösa än det gåtfulla. När diktaren i ”Malinga” beskriver ett land som inte finns på kartan, så är det åter inte en fri fantasi han skapar, han återspeglar snarare en fantastisk verklighet, som låter honom spela ut det överskott av beskrivande kraft som han inte fått användning för i sina böcker om verkliga länder och kontinenter. Detta överskott har Artur Lundkvist tidigare i stor utsträckning tillvaratagit i sina diktsamlingar. Nu har det skett i ”Malinga”, som kanske är ett större diktverk än man nu riktigt kan se — mot den lysande bakgrund som hans senare produktion bildar. Det finns i Malinga en trakt där sjukdomar är sällsynta, där en ”sjukdom blir ett ovanligt andens och sinnenas äventyr, förunnat endast ett fåtal att uppleva, men eggande också för alla dem som bara får följa det på avstånd”. Som man kunde vänta sig förekommer det även simulanter, en art av diktare som uppfinner åt sig inbillade sjukdomar, gärna nya och okända, otroligt invecklade och äventyrliga. Men uppskattar deras goda vilja, man beundrar deras diktarförmåga och låtsas mer eller mindre tro på dem, fast man naturligtvis genomskådar dem för vad de är: simulanter. Artur Lundkvists lott är att fascineras och att fascinera. Och vilken slående fin bild är inte denna från Malinga, ett overkligt land fullt av giltighet, en overklig bild full av giltighet. Artur Lundkvist själv är en sådan simu-lant — stimulant — som sett världens sjukdomar och inte låter sig nöja, inte ens låter sin fantasi nöja utan uppfinner nya, uppfinner Malinga — som speglar världen. Ty fastän Malinga inte är en genomförd satir och naturligtvis ännu mindre en utopi, speglas världen däri — överallt i texten blänker en solkatt som väcker oss till liv och insikt just i de ögonblick diktaren är nära att bedöva oss med sin ström av fantasterier. Även de mest fantastiska arrangemang kan ge en indirekt psykologisk belysning av sällsammaste slag — hur träffande, gräll och grym och ändå i skönaste ordnings mönster komponerad är inte framställningen av det samhälle där kvinnorna är uppdelade i olika kaster! Vilken förbluffande behandling av äktenskapsproblem finner man inte på åtskilliga av dessa sidor — vilka sinnrikt uttänkta missförhållanden, som vid närmare begrundan visar sig vara nästan sagolika utopier eller rentav hänsynsfulla lösningar på hänsynslösa konflikter! Den omaskerade predikaren visar sig endast sällan men utvinner naturligtvis torra och smidiga effekter i sina betraktelser över temat lära och leverne. Med sin anarkiska poesi som inte godtar allegorier, vill inte diktaren placera oss i Malinga men ibland placerar han, nästan utan att vi märker det, Malinga i vårt krympande hjärta. Diktaren Artur Lundkvist, förespråkaren för en ”oren” poesi, utgår från en grundsats som man med en halv reminiscens från Valéry (och varför inte Saint-John Perse?) skulle kunna uttrycka med orden: I medvetandet är alla ting likvärdiga. Predikaren Artur Lundkvist är mindre tolerant. Han polemiserar mot orkidéer. Orkidéer är för honom en symbol för ”en skönhetsdyrkan som en last mitt i likgiltigheten och livshatet”. Orkidéer — det behöver inte nödvändigtvis vara blommor, det kan vara de ”bortskämda kvinnor i det patriar-kaliska samhällets konstgjorda drivhus” som han liknar dem vid, eller andra smycken av lika onyttig art ■— symboliserar alltså en dyrkan, en kärlek ”som stulits från människo-sammanhanget”. Man ville invända: hur mycken kärlek stjäls inte från människosammanhanget också av vetenskapen och de sjuttio sköna konsterna. Och låt oss inte alldeles undvara orkidéerna, de mest ”civiliserade” av alla blommor — vilken spänning ligger inte i deras fientlighet, vilken prisvärdhet i deras sällsynthet, vilken sporre i deras ojämförlighet! Det finns ett rustikt drag i vad jag kallat Artur Lundkvists omättlighets grandezza, som man lika litet ville undvara. Och inte bara hans rustika kraft utan något av hans moraliska värdighet ligger i hans ovilja att försona sig med civilisationen. Att han inte vill försona sig med civilisationen som den nu ter sig (eller som den alltid har tett sig) är naturligtvis fullständigt i sin ordning. Att han inte vill göra det i princip vill man inte heller beklaga. Det har gjort honom till diktare, till vår minst provinsielle diktare. Avsnittet ”Malinga” utgör endast en fjärdedel av Artur Lundkvists nya bok, och denna recension kan alltså av utrymmesskäl aldrig bli färdig. Om den, vilket jag hoppas, ändå har hunnit ge en föreställning om den rikedom 384