BOKRECENSIONER boken rymmer, har den fyllt sin uppgift. Artur Lundkvist har en obestridlig ryktbarhet som en av våra mest betydande diktare. Med ”Ma-linga” har han än en gång visat att han verkligen är det. Genom ”Malinga” borde han också kunna bli vad han tyvärr ännu inte är: en av våra mest lästa diktare. ÅKE JANZON BOSWELL James Boswell: Dagbok i London 1762— 1763. Företal av Christopher Morley. Inledning av Frederick A.Pottle. Översättning av Anders Byttner. Natur och Kultur 1951. 21:—. Hur mycket som hittills grubblats över fenomenet Boswell vill jag låta vara osagt. I varje fall lär orsakerna att grubbla vidare bli talrika under den förmodligen långa följd av år då de sensationella brev-, dagsboks- och ar-kivariefynden från slotten Malahide på Irland och Fettercairn i Skottland publiceras. Alla dessa samlingar har som bekant gått till Amerika, något som vållat halv nationalsorg i England, men det var å andra sidan till stor del amerikaner som lyckades spåra dem och förlossa dem ur respektive vindsskrubbar. På liknande sätt har Frankrike nyligen varit nära att gå miste om de Diderotmanuskript man så länge ansett förlorade, men det lär ha avvärjts genom att denna, likaledes på en slottsvind upptäckta samling ställts under lagen om na-tionalmonument. För att helt förstå och acceptera karaktären Boswell måste man kanske vara skotte, liksom man troligen måste vara svensk för att helt uppskatta Bellman. Båda fordrar att man skall vara väl insatt i 1700-talsförhållanden, men gäller det nattsidan av dessa förhållanden är Boswell en unik och omistlig introduktör: han serverar den brutala verkligheten där andra föredrar slöjor, låt vara genomskinliga, av glam och skämt. Man drar sig till minnes hur Wallenberg på den resa till Paris och London som föregick ”Min son på galejan” chockerades just av Londonbornas ogenerade gatuseder. Och Martin, som i sina skissböcker mer öppet än de flesta skildrat slum-Stock-holm, bör ha lärt något av sin realism under den långa Englandstiden. Så liknar även bak grunden till epistlarna den boswellska fast den kanske var mera provinsiellt naiv — Mi-randas anteckningar från Sverigebesöket är belysande. Det var på det sättet tidens officersvalpar, Kgl. Sekterer och övriga jeunesse do-rée roade sig med vacklande kredit — intet ont om Bellman som var en känslig själ och som ofta fått klä skott för andra. Boswell representerar 1700-talets prosa, den utilistiska sidan av dess ”moral”. Han var väl inte stort mera lättsinnig än andra och man bör akta sig att läsa hans bekännelser som pornografi. Det är knappast riktigt att som utgivaren (i en instruktiv men för en europeisk edition alltför ”amerikansk” inledning) placera hans dagbok ”mellan ytterligheterna Pepys och Rousseau”, för med Rousseau och romantiken har han inte mer att göra än att han följde med sin tid och att Rousseau var på modet. Rousseaus ärlighet var en diktares ärlighet, en ärlighet som inte motsvarade verkligheten utan präglades av önskedröm och framtidssyn. Fantasteriet i Boswells ärlighet är en helt annan och hänger samman med hans nästan osannolika karaktär av uppriktig hycklare eller hycklande sanningssägare, hur man vill. Dessutom är han sympatiskt osympatisk eller osympatiskt sympatisk. Han ägde förmågan, avundsvärd eller inte, att ta varje tillfällig skiftning i sitt känsloliv, även den tarvligaste, på allvar — som ett sista skrik av ursprunglighet. Detta liv i ögonblicket var en 1700-talsmänniskas men annars hörde hans beteendemönster mera hemma i barocken med dess kristet färgade lönemoral i vilken väl även 1700-talsutilismen ytterst hade sina rötter. Men vad tjänar det till att försöka ”förklara” honom, det har alltför många gått bet på. Skall man överhuvudtaget framhäva något så vore det hans sjukliga, manodepressiva läggning. Han är en levandegjord personlig-hetsklyvning. Denna del omfattar Boswells andra vistelse i London och slutar med hans första möte med dr Johnson, men även innan den store doktorn kommer in på scenen är alltsammans som en enda befängd och underlig björndans — fransysk musik till engelsk rostbiff. Översättningen är tungvint därför att engelskan så ofta skiner igenom. Christopher Morleys flås-patetiska företal med satser som ”Kanske har det aldrig funnits någon som varit så ung som Boswell var på våren 1763” eller ”Troligtvis vaknade Boswell oftare med huvudvärk än .5 BLM 1952 V 385