BOKRECENSIONER någon annan människa i historien” borde ha uteslutits. I detn anglosaxiska uppskattningen av Boswell finns ofta ett drag som är — alltför boswellskt. Gunnar Ekelöf DE RÄTTFÄRDIGAS SJÄLAR L. P. Hartley: Bror och syster. Översättning av Sonja Bergvall. Bonniers 1952. 17:50. Vid en rörlig åskledare liknar L. P. Hartley någonstans i romanen ”Bror och syster” sin huvudpersons intelligens, och bilden kunde med fördel användas också om hans eget snabba sätt att skildra, som intuitivt genomilar olika sfärer samtidigt — de molniga och de jordkalla. På ytan en komedimässig underhållningsroman är ”Bror och syster” inifrån sett en ganska mörk saga om ”de rättfärdigas själar” och deras längtan efter friden bortom all tvekan. En sådan själ har nämligen den unge Eustace Cherrington, som kommer till Venedig, halvt i flykt från svåra komplikationer och inviterad dit av en äldre kvinnlig vän. I hans inres förkonstlade uppbyggnad av plikter, samvetskval och skrupler, irrar hans jag vilset omkring utan att våga se ner i den djupa klyftan i själens landskap. Den röst han helst lyssnar till har ett förmanande, varnande och anklagande tonfall. På botten av klyftan döljer sig hans djupa beroende av den äldre, vackra och despotiska systern, som har sugit honom till sig, likt havsanemonen, ur vars tentakler de små syskonen en gång under lek räddade en räka — fast då var offret redan dött och rovdjuret självt illa skadat. Skickligt och inte ett ögonblick banalt målar L. P. Hartley Venedigs prakt och förvitt-ring, ljusets spel och vattnets lek, ”murar-glädjen” hos förgångna tider på de sirade fasaderna, och det overkliga sällskapslivet på piazzan, som kan verka som världslighetens själva essens, och med sin åskledarkänslighet får han ytans lätta lustspelstonfall att svara mot det destruktiva i Eustaces drömmar. Eftersom denne hör till de veka rättfärdiga måste destruktionen till sist vändas mot honom själv. Han fullgör det slutgiltiga offret. Romanen har, tycks det mig, ingenting av den onda lockelsen hos Thomas Manns klassiska Vene- digroman. (Hur skulle man f. ö. uppfatta ”Der Tod in Venedig” nu — efter tjugo eller trettio år? I ett nyss utkommet urval av diktarens prosaberättelser i översättning av Nils Holmberg yppas en möjlighet att få frågan besvarad.) Slutet då brodern, äntligen tveklös, följer den starkaste rösten i sitt inre, övertygar, och efter slutad läsning tycker man sig ha fått sammanhang blixtlikt belysta som hand-bokspsykologin i sin rätlinjighet aldrig kommer åt. Margit Abenius UPPRORETS ANDE Liam 0’Flaherty: Uppror. Översättning av Ulla Hornborg. Fahlcrantz & Gumælius. Helsingfors 1951. 14: 75. Liam O’Flahertys roman ”Uppror” är en starkt åskådlig och koncentrerad skildring av den irländska resningen 1916 med upprorets ande pulserande i själva berättelsens spänstiga intensitet. Drastiskt och patetiskt skildras händelserna ur den enskilde soldatens grodperspektiv, med utgångspunkt från en liten grupp rebeller som sammanbitet tränger fram genom den hopplösa stridens skräck och förvirring. Upproret är alldeles meningslöst, men är ändå det enda verkligt meningsfyllda för dessa män, som underordnar sig striden i trotsets extas. Äntligen ordnar sig krafterna i deras liv som järnfilspån i riktning mot magneten och den ordningen är större än verklighetens förvirring. Upproret blir ett uppror för upprorets egen skull, en poetisk gest, en hängivelse åt en död större än livet, ett uppror starkt och outrotligt och segrande som Irlands gröna gräs. Men om upproret är starkt så är människorna samtidigt svaga och sårbara och utlämnade åt det onda inom sig som hotar att förorena skönheten i idén. Verkningsfullt är porträttet av Madden, soldaten som en gång har hört ett dunkelt brus av vingar och känner stridslusten hamra mot sin tinning i ursinnig extas men dras in i brutaliteten omkring sig och bara upplever stridens djuriska tillfredsställelse, fullständigt övergiven när ledaren dör. För ledaren med sin stränga kraftansamling och för poeten som inte tror på någonting men är med ”för att sjunga en sista sång till den sköna gryningen” uppenbaras i ett ögonblick av väntan före slutet och ett avsnitt med 386