BOKRECENSIONER fin poetisk glans både Maddens och deras eget öde: att tvärsigenom tillvarons fasor och trivialiteter frigöra upprorets ande inom sig och sedan dö. Men efter detta ögonblick av renhet och insikt stiger åter likstanken, nederlaget och den skränande förvirringen ogenomträngliga omkring dem. Ingrid Arvidsson ESSÄER OM ENGELSKT Teddy Brunius: Pionjärer och fullfölj are i modern engelsk konst, lyrik och kritik. Natur och Kultur 1952. 10: 50. Teddy Brunius utmärker sig genom en kombination av förvärvade kvaliteter, som strängt taget borde återfinnas hos varje allvarligt syftande essäist i nutiden men som många uppenbarligen och beklagligen tror sig komma till rätta utan. Han rör sig fritt inom mera än ett konstområde; han förstår sig ungefär lika bra på bildkonst som på litteratur och har alltså möjlighet att anordna nyttiga belysningar och sammanställningar, som den alltför specialiserade skribenten är utestängd från. Vidare har han en modern filosofisk skolning; han kan skilja mellan realproblem och semantiska besvär, en konst som frälser sin utövare från många tragedier i det tysta (för att inte alls tala om det motsatta akustiska tillståndet). Slutligen är han flitig, vilket numera är märkligare än det låter; han hoppar inte på ett ämne utan att ta reda på vad som är att ta reda på om och kring det, och sålunda kommer han att befinna sig i den alltför sällsynta situation där man varken behöver uppfinna bicyklar eller lamentera över att luftskeppet endast är en vild framtidsfantasi. Det är skäl att understryka dessa förutsättningar, både därför att de leder till så vackra resultat i Brunius’ nya bok och därför att de inte alltid har kunnat göra sig gällande i hans tidigare kritiska alstring. Säkerheten har ibland slagit över i nonchalans och därmed upphävt sig själv. Informationerna har det sällan varit något fel på, men omdömet har blivit efter och fått sällskap med stilen; mer än en gång har Brunius genom en hög frekvens av tram-siga infall och omöjliga formuleringar lyckats förverka det förtroende, som han annars skulle ha kunnat göra goda anspråk på. Hans fem år gamla Huxley-bok kan tjäna som exempel. ”Pionjärer och fullfölj are” kan tjäna som bekräftelse på att han har passerat detta förvirrade och förvirrande stadium. Brunius’ nya bok vittnar lika mycket om mognad som om kunnighet. Det är ett omdöme som för en gångs skull också är en verifierbar beskrivning, och detta främst till följd av en för Brunius’ ogynnsam omständighet: att Stanley K. Coffmans ur flera synpunkter banbrytande ”Imagism, a Chapter for the History of Modern Poetry” råkade komma ut någon månad före hans bok. När Brunius säger sig behandla ”det moderna genombrottet i engelsk konst och litteratur”, avser han nämligen just sådana företeelser som hör ihop med (eller har sin utgångspunkt i) de imagistiska och vorti-cistiska kampanjerna 1911—17. Coffmans undersökningar har inte blivit fatala för honom. Hans grepp har hållit, också om den del av stoffet som helt sammanfaller med Coffmans studieobjekt. Det beror inte bara på tur. Någon systematisk behandling av det stora och lärorika ämnet har Brunius inte företagit. Han har — utom en kort inledning — skrivit fyra essäer om två kritiker och poeter, T. E. Hulme och Herbert Read, och om två skulptörer och tecknare. Henri Gaudier-Brzeska och Henry Moore. Av dessa stupade Hulme och Gaudier-Brzeska i första världskriget och har haft sin huvudsakliga betydelse som (småningom halvt mytiska) impulsgivare, medan Read hör till samtidens mest företagsamma och uppmärksammade litteratörer och Moore är en centralfigur i den moderna brittiska konsten. Genom en utförlig behandling av denna kvartett lyckas Brunius få fram mycket av det karakteristiska hos Englands ”moderna genombrott”. Naturligtvis får han inte fram allt med en sådan disposition, och naturligtvis finns det en viss risk för att en eller annan mindre bevandrad läsare ska få en oriktig föreställning om proportionerna. Brunius utsätter sig inte för ”the danger of to much emphasis upon Hulme” (Coffman), men han har åtskilligt att säga om denne och berör endast i förbigående den oerhört mycket märkligare Pound. Eftersom Hulme torde vara nästan helt okänd hos oss, är det begripligt och berömligt att Brunius har gett just honom en särskild uppsats. Men i detta ligger en säkerligen oavsedd suggestion. Det skulle kanske inte vara behövligt att påpeka den, om Brunius inte hade fallit för frestelsen att i någon mån skära ner Pounds format på inledningssidorna; det hjälper inte att han på samma knappa ut- 387