BOKRECENSIONER T. E. HULME. Efter en bronsbyst av Jacob Epstein. rymme gör full rättvisa åt Eliot, vars reputa-tion är på ett helt annat sätt stabiliserad Bru-nius förutan. Essän om Hulme är bokens grundligaste, avsnittet om Read — annars den mest omskrivne i kvartetten — det mest elementära; vilket kan bero på att stoffet i det första fallet är knappt och förhållandevis entydigt, medan det är en ytterst svårartad uppgift att få ordning på Reads väldiga och i sig självt inte alltid så ordnade författarskap. Kapitlet om Gaudier-Brzeska är det roligaste — det gäller också en sällsam man och ett sällsamt liv — medan karakteristiken av Moore kan sägas vara bokens finaste och mest engagerade. Men avvägningar av detta slag är alltid vanskliga och är det i särskilt hög grad när det gäller en så utomordentligt vederhäftig bok som Brunius’. Här finns ingen slapp impressionism, ingen lös andrahandslyrik i bestämningarna, men desto mera av klarhet och intellektuell reda. Brunius förmedlar gedigen kunskap om enskilda konstnärer, om en konstnärlig ”strömning” och dess verkningar på längre sikt, om den konstnärliga utvecklingens mekanismer i allmänhet; särskilt värdefulla är hans anteck ningar om den ”mytteknik” som leder till stilars genombrott och sammanbrott. Begränsningen hos Brunius’ metod är inte identisk med dess styrka, dess rationalitet, utan sammanhänger snarast med en brist på djärvhet. Brunius är skeptisk mot de estetiska doktriner, som han ägnar så stor uppmärksamhet: han vet att de inte i första hand har teoretiskt intresse utan är ”hjälp till viss konst”. Men hans skepsis sträcker sig så långt, att han inte för egen del vågar laborera med någon sådan estetisk arbetshypotes, som han skulle behöva för att (utifrån de givna förutsättningarna fullt rationellt) kunna analysera mera svåråtkomliga uttryckskvaliteter och gestaltnings-lagar hos ett konstverk. Han är hänvisad till att ”tycka” så snart han lämnar det utan förutsättningar gripbara. Och eftersom han inte har sin främsta styrka i ”tyckandet”, kommer tyngdpunkten att vila på det intellektuella — sällan avgörande — inslaget; där är han säker, men hans säkerhet är i någon mån fångens. Mot bakgrunden är det speciellt glädjande, att han har kunnat analysera Henry Moores konst med en verkligt levande entusiasm. Det är en antydan om att Brunius känner sig mindre bunden när han vet sig stå inför en förstarangsfigur, och ett löfte om ännu bättre framtida balans. ”Pionjärer och fullfölj are” innehåller också lyriktolkningar: Hulmes samlade dikter, åtta till antalet, och några poem av Herbert Read. På detta område är Brunius en något ojämn kraft. Den stilistiska okänslighet (eller möjligen likgiltighet), som fortfarande kan iakttas här och där i hans prosa, blir lätt betänklig när den tillämpas på poesi. Då det kan antas att T. E. Hulme inte är allmänt läst i skola och hem, är det motiverat att vårda hans minne med ett kort exempel. ”A City Sunset” har följande inledningsstrof: Alluring, earth-seducing, with high conceits is the sunset that coquettes at the end of westward streets. Så här låter det hos Brunius: Tjusande, jordförförisk och kokett är solnedgången som gör sig till i slutet av gatorna mot väst. Något bättre kan Hulme alltså, fast han som poet varken är ”jordförförisk” eller glänsande nog att utöva himmelsk lockelse. Bengt Holmqvist 388