BOKRECENSIONER TEATERGLAD Herbert Grevenius: Dagen efter. Premiärer och mellanspel 1944—1950. Fritzes 1952. 11:50. Men den tredje, nyss utkomna volymen av Herbert Grevenius’ teaterartiklar är det i runt tal tjugo år av svenskt teaterliv som får sin kritiska täckning. Verket kommer att bli en betydelsefull källa för framtidens teaterhisto-rici, fullt jämförlig med Laurins ”Ros och ris” och i flera avseenden av än större värde, eftersom det här verkligen är frågan om teater, inte om spirituella parkettkåserier, dessutom om teater även i landsorten, och eftersom Grevenius på ett helt annat sätt behärskar sitt ämne. Detta sista är naturligtvis fördelen med det slags expertis och specialistvisdom, som han företräder och som nutilldags blir den alltmer gängse formen av kritik. Avigsidan är förstås den, att jämförelserna med andra konstarter uteblir, att kritikern avstår från ett verka som förbindelsekarl mellan olika kulturområden. Vad som vinnes i djup, förloras i bredd. Grevenius är en äktfödd son av det tjugotal, som medförde ett genombrott för regiteatern. Till skillnad från många kolleger här i landet (och förresten även i Frankrike) skriver han inte en och en halv spalt om styckets innehåll och litterära kvaliteter för att sedan ägna en fattig halvspalt åt regi och spel. Nej, han siktar först och sist på själva föreställningen, i riktig insikt om att litteratur och teater är skilda ting, och smusslar sedan in pjäs- och rollanalys i bedömningen av de prestationer han varit ögonvittne till. Någon enstaka lucka kan man väl komma på honom med, såsom då han glömmer tala om att Nya Teatern gav Anouilhs ”Romeo och Jeanette” i bretagneska folkdräkter å la franskt Skansen. Men sådant hör till undantagen, och bättre än någon annan nu verkande svensk teaterkritiker förmår han fixera hela samspelet av koordinerade krafter, hela det sceniska allkonstverket, sådant det utformats under regissörens allsmäktiga spira och så som denne tagit fram stämmorna i symfonien, dirigerat placeringar, figurationer och ljuseffekter. Den inre melodin i en föreställning är dock det viktigaste av allt, men också det som är svårare än något annat att komma åt och karakterisera. Gre venius förefaller mig beundransvärt lyhörd härvidlag. Mindre litar jag däremot på hans detalj -omdömen, hans uppfattning om enstaka prestationer och hans sinne för kvalitet. Han är sålunda bekajad med något slags inbiten misstro mot professionella idealproducenter och opinionsbildare å ena sidan, akademiker och intellektualister å den andra, en misstro, som må vara betingad av folklig ursprungsmiljö och bistra yrkeserfarenheter, men som bestämt leder honom vilse ibland och gör honom förvånande okänslig för allt som stöter på idéliv, idédebatt, liksom också för det renodlade, det klassicistiska. I gengäld har han ett utvecklat sinne för det konkret mänskliga och även för psykologi, och i sistnämnda avseende framträder åter tjugotalsdraget. Med stor glädje har jag noterat Grevenius’ motvilja mot det smaklösa moderniserandet av stora klassiker, hans fina förståelse för Sartre och Giraudoux, hans analys av Lars Hansons Karl XI i Oljelunds stycke, hans förträffliga karakteristiker av Alf Sjöbergs regikonst och Anna Lindahls spelstil (särskilt värdefull nu när den högt begåvade aktrisen är borta!) samt hans välformulerade krav på hurudan en riktig comé-dienne ska vara: ”glittrande självfallenhet, ett spegelgalleri med sekundsnabba blänk i ett kurragömma av reflexer” (s. 141). Förargad, i någon mån, har jag blivit över hans oförståelse för Hjalmar Söderbergs ”Ödestimmen”, vars giltighet för alla tider och alla makt-fanatici han inte tycks ha anat, över hans trubbighet inför Camus, som inte är tunisier utan fransman från Alger, och vars metafysiska revolt, inspirerad av Dostoj evskij, han inte har fått kläm på, samt över hans beröm av den knoddäna förförartyp som Uno Henning framställde i Victoria Benedictssons ”Den bergtagna”. Men om detalj omdömen tjänar det visst inte mycket till att disputera. Grevenius’ språk uppvisar alltjämt en tendens åt det tjattriga, men den är inte lika dominerande som tidigare, och esomoftast glimmar det till av poesi mitt uppe i vardagspratet. Han har några droppar rött konstnärsblod i ådrorna, såsom varje kritiker helst bör ha, och på hans uppriktiga och smittsamma teaterglädje tvivlar man inte ett ögonblick. Holger Ahlenius 389