FILMKRÖNIKA av HARRY SCHEIN Ett ideologiskt dilemma Två aktuella amerikanska filmer, ”Under Ku-Klux-Klan” och ”Jag var kommunistspion” har två ting gemensamt. För det första är de inspelade av samma bolag, Warner Bros., och för det andra inledes båda filmerna av en förklarande förtext. I ”Jag var kommunistspion” framhålles att filmen i sin helhet är autentisk, men i ”Under Ku-Klux-Klan” upplyses (den utländska ?) filmpubliken, att filmen ingalunda ger en rättvis bild av USA utan att den bara — med en något ansträngd dialektik — visar hur amerikanerna bekämpar det onda som visas i filmen men som således inte finns. Det kan vara av intresse för den läraktige att studera skillnaden mellan det som Warner Bros, framhåller som radiontvättad sanning och det som, ja, som i alla händelser inte utgör samma trygga plattform för sanningssökarna. Låt oss börja med ”Under Ku-Klux-Klan”, en såvitt jag förstår mycket intressant och underskattad film om några händelser i en sydstatshåla, behärskad av Ku-Klux-Klan. Klanen har just mördat en journalist som var på väg att avslöja dess skumma verksamhet. Alla vet vilka mördarna är men ingen vågar vittna mot klanen. Som så många gånger förr är åklagaren utan hjälp i spaningsarbetet och under rättegången. Stans betrodda medborgare försöker till och med övertala honom att släppa fallet. En nordstatsflicka på genomresa har dock varit ögonvittne till mordet. Även hon vägrar vittna, inte av rädsla för klanen Under Ku-Klux-Klan. Manus: Daniel Fuchs och Richard Brooks. Regi: Stuart Heisler. Prod.: Warner Bros. Jag var kommunistspion. Manus: Crane Wilbur. Regi: Gordon Douglas. Prod.: Warner Bros. Förrädare. Manus: Peter Viertel. Regi: Anatole Lit-vak. Prod.: Fox. Floden. Manus: Rumer Godden och Jean Renoir efter Rumer Goddens roman. Regi: Jean Renoir. Prod.: United Artists. utan därför att en av mördarna är gift med hennes syster som väntar ett barn. Först när den halvfulle svågern gör ett våldtäktsförsök mot henne hotar hon att avslöja vad hon vet. Hon kidnappas av klanen och räddas i sista ögonblick av åklagaren som ensam skingrar ett stort nattligt klanmöte med brinnande kors och tortyr och samtidigt tar fast överboven. Det är således i yttre avseenden en raffelfilm som inte hinner penetrera klanens sociala betydelse (ledarna avfärdas som folk som försnillar de okunniga medlemmarnas pengar — en kanske något otillräcklig förklaring till fascismens sociologi eller psykologi). Men filmen har ett omisskännligt äkta tonfall, bl. a. i skildringen av de enkla medlöparnas reaktioner, svagheten och fegheten som, sammanförda i flock och dränkta i sprit, förvandlas till impotent skrävlande och fascistiskt våld. I utformningen spårar man en bestämd vilja med pessimistisk resonansbotten. Åklagaren står ensam mot hela samhället, inte bara i handlingen utan även i den bildmässigt mästerliga utformningen, med staden som en mörk och hotfull, suggestivt enhetlig organism. Filmens happy end (utan kärlek) är som ett ironiskt slutackord. Rättvisa har skipats av en dubbel slump, genom att en främling råkade passera mordplatsen i rätt tid och att mördaren ville ligga med denna främmande flicka. Ja, förtexten har nog rätt, så går det inte till i USA. Det är inte slumpen utan lagen som leder rättvisan, vilket vi får lära oss i den andra filmen, den som visar hur det verkligen går till i USA. ”Jag var kommunistspion” är en så pass märklig film att denna anmälan för säkerhets skull utföres som ett referat, av utrymmesskäl något selektivt men med den allvarliga ambitionen att undvika överdrifter eller ironiska uddar. Som ett led i FBI:s kontraspionage anmäler sig en av dess agenter, Cvetic, som medlem i det amerikanska kommunistpartiet. Inte ens hans familj får veta att han egentligen är FBI- 390