FILMKRÖNIKA agent. När Cvetic således talar om för sin tonårspojke att han är kommunist, att skolkamraterna som misshandlat pojken har rätt i sina beskyllningar, stöter sonen sin fader hat-fullt ifrån sig och kallar honom ”slimy com-my” = ”slemmig kommunist”, ett tilltalsord, som för övrigt många gånger återkommer i denna film. När Cvetic går på sin mors begravning misshandlas han av sin broder som anser att närvaron av en slimy commy vanhelgar moderns minne. Vid hemliga partikonferenser träffar Cvetic ledande kommunistiska spioner. De äter rysk kaviar och skålar i vodka för ”kamrat Stalin”, Sovjetunionen och — Sovjetamerika. Av deras diskussioner framgår att de räknar med att snart kunna överta makten i USA. De ironiserar över Cvetics låtsade naiva idealism, när han säger att han vill att det amerikanska folket skall få det bättre. Kommunisterna placerar sina män på nyckelposter, det visar bl. a. ett avsnitt från en fabrik där ett av kommunisterna arrangerat olycksfall lemlästar en icke partiansluten arbetare, vars plats därefter kan ges till en partimedlem. Filmen visar att det är kommunisterna som står bakom raskonflikter (huvudsakligen genom att uppvigla dumma negrer som av kommunistledarna kallas niggrer) och bakom strejker (med hjälp av en raffinerad mötesteknik i rökiga fackföreningslokaler). En ung och vacker lärarinna umgås i de högsta partikretsarna. Hon säger att många lärare är hemliga partimedlemmar. När hon emellertid bevittnar hur kommunisterna i samband med en strejk sätter i gång våldsamheter vill hon hoppa av. Tidigare trodde hon — och avancerade till hemlig toppspion — att kommunistpartiet var en intellektuell sammanslutning. Partiet, som brukar mörda avhoppare (”vi har gjort så här i landet hundratals gånger”), försöker i fortsättningen ta livet även av henne. Handlingen utspelas mot bakgrunden av rättegången mot de elva kommunistledarna för några år sen. I några expressiva gatubilder från New York visas hur demonstrationer organiseras av folk med oamerikanskt uttal och utseende till förmån för de elva anklagade, och mot kommittén för oamerikansk verksamhet. Denna kommitté skildras för övrigt som kommunistpartiets farligaste fiende och i kampanjen mot kommittén hoppas partipåvarna få stöd av ”kulturradikala som imponerar på folk” och andra ”suckers”. Under ett av kommitténs förhör med kommunistledarna avslöjar Cvetic sin rätta identitet. Han säger att kommunistpartiet inte är ett politiskt parti utan en spionageorganisation med uppgift att förslava det amerikanska folket. Under en förhandlingspaus misshandlar Cvetic kommunistchefen i ett angränsande rum. Kommitténs ordförande kommer in i rummet, kommunisten ligger medvetslös på golvet. ”Här har ni ert vittne, senator”, säger FBI-mannen och med senatorns vänliga skratt slutar denna autentiska film. Så långt referatet. ”Jag var kommunistspion” visar vilken oerhörd makt kommunistpartiet har i USA (jfr FBI-chefen Hoovers uttalande för någon tid sedan att det amerikanska kommunistpartiet har knappt 30000 medlemmar, således mindre än det givetvis ännu mäktigare svenska kommunistpartiet), att det placerar folk på alla nyckelposter (enligt senator Joe McCarthy även i amerikanska UD, där Acheson och Jessup är dess ombudsmän), att det är orsaken till negerproblemet och till av fackföreningar utlysta strejker (jfr Myrdal, Onkel Toms stuga och Trumans ställningstagande i den aktuella stålkonflikten) och att kommittén för oamerikansk verksamhet är den enda räddaren i nöden, angripen endast av kultur fånar och suckers. Filmen säger emellertid inte om president Truman, som starkt attackerat denna kommittés reaktionära metoder, är kulturradikal eller sucker (man får väl förutsätta det sistnämnda), ej heller att den dåvarande ordföranden för kommittén, han som skrattade så vänligt, var senator Thomas, sedermera dömd till fängelse för olagliga affärer och förfalskning samt utesluten ur senaten (antagligen på grund av en kommunistisk konspiration). ”Jag var kommunistspion” inger djupa olustkänslor. Dess bild av kommunisterna är naturligtvis släkt med verkligheten, en amerikansk verklighet som på sista tiden blivit aktuell även i Sverige. Men det amerikanska folket har på sin höjd negativa illusioner om sina kommunister och det som gör ”Jag var kommunistspion” så motbjudande är att dess syfte naturligtvis inte är att sprida kännedom om kommunisternas sabotage mot demokratin utan att utnyttja denna kännedom för att på klassiskt skumrasksätt komma åt en rad företeelser som i verkligheten inte bara är fristående från kommunismen utan i själva verket i stark och hederlig opposition mot den. Vi har all anledning att be Gud bevara oss från dessa 391