FILMKRÖNIKA våra vänner medan kommunisterna kan välkomna angreppet som solidariserar dem med värden som är väsentliga för demokratin. De kategoriska och djupt okonstnärliga imperativen i ”Jag var kommunistspion” bör inte bara jämföras med ”Under Ku-Klux-Klan” utan även med en tredje amerikansk film, Ana-tole Litvaks nyanserade och utomordentligt fina ”Förrädare”. Också ”Förrädare” har en förklarande förtext. Den säger att filmen visar konflikter i slutskedet av Hitlerregimen, en regim som störtade världen i ett krig och sitt land i undergång. Det låter som en gengångares röst eller också har filmens upphovsmän ytterst toleranta föreställningar om ett land i undergång. Den amerikanska armén står redan inne i Tyskland. Underrättelsetjänsten tar bland krigsfångarna ut ett antal frivilliga för spionage bakom tyskarnas linjer. Filmen följer två av dessa tyska spioner, den ena en tough äventyrare som vill tjäna pengar och hamna på den vinnande sidan, den andra en blek och försagd yngling som, ja, filmen har inte ordet ideologi på sitt ljudband, men ynglingen tror att Tyskland måste förlora kriget för att kunna räddas. ”Förrädare” är en på många sätt lysande film. Den har prägel av osökt och oerhört slående verklighetsnärhet — ingen tysk efter-krigsfilm har tillnärmelsevis kommit det tredje rikets upplösningsprocess så nära. I den spännande handlingen passerar en rad typer, ointressanta och kanske onyanserade som människor, men representativa i sitt intellektuella och dramatiska sammanhang, kanske med undantag av Hildegarde Neffs banala ruinromantik. Vissa av avsnitten är stor film, särskilt teckningen av en miljö, overklig som endast den mest ohyggliga verklighet kan vara, en desorienterad miljö där alla händelser är eftersläpande så att de märks först efteråt, en spasmisk miljö vars villrådiga och ömkliga delar gjort sig fri från en kaotisk helhet. Alltnog, hur förträfflig ”Förrädare” än är, i scenariot och i utformningen, är det i detta sammanhang av vikt att se vad filmen egentligen har på hjärtat. Och det är frågeställningen: är den unge tysken, som hjälper amerikanerna därför att han älskar sitt land och tror att nazisterna måste elimineras, är han förrädare eller ej ? Filmen svarar inte formellt på frågan. Man tvivlar dock inte på var dess sympati ligger även om man, vemodigt nog, konstaterar att den unge tysken dör på slutet för att rädda livet på sin amerikanske chef. ”Förrädare” ställer en fråga. Svaret ges i ”Jag var kommunistspion”. Man föreställe sig ”Förrädares” unge tysk som spion åt röda armén på östfronten, en naiv tysk, som bl. a. inte gillar att politiken ställer till och med familjemedlemmar mot varandra, som så ofta skedde under nazismen. Nå sådant sker förstås även i Sovjet. Men också i ”Jag är kommunistspion”. Nej, det blir för tillkrånglat. Låt oss försöka klara dessa tre filmer på ett annat sätt, som illustration till Hollywoods ideologiska moraldilemma. Att ett sådant finns fastän det inte finns, det visar och dementerar ”Under Ku-Klux-Klan”. Att det som inte finns är mycket komplicerat, det visar ”Förrädare”. Men att dessa komplikationer kan lösas mycket enkelt, det visar ”Jag var kommunistspion”, enkelt, bl. a. därför att problemlösningen eliminerar även negrernas krav på likställdhet, arbetarnas krav på större timlön, kulturradikalernas tankesabotage och sist, men inte minst, förklarar vart all den kaviar tar vägen som USA importerar från Sovjetunionen. Indisk paradox För den, vars föreställning om Indien fortfarande har känning av Artur Lundkvists knock-out slag i ”Indiabrand” är Jean Renoirs färgfilmsgenerositet i ”Floden” en overklig och nästan löjeväckande smekning som förfelar sitt mål. Filmen har fått mycket beröm, recensenterna har fått ett inte direkt långsökt tillfälle att tala om att Renoir är sin faders son, ett arv som förpliktar, blodsband som ger tillträde till bättre kretsar. Jag är något misstänksam mot denna speciella form av ärftlig-hetslära. Mutationen, som språnget från bildkonst till färgfilm innebär, är nog i det mest våldsamma laget. Färgfilm innebär en ur kemisk synpunkt ytterst komplicerad och långtifrån utvecklad teknik och dessa tekniska förutsättningar är primära villkor för de uppnådda resultaten. I detta speciella fall kan man uttrycka berömmet så att Renoir utnyttjat teknikens yttersta möjligheter, i synnerhet i landskapsbildernas farligt gröna fält, i interiörernas djärva färgsammansättningar och i de för färgfilm mycket besvärliga bildövertoningarna. Och naturligtvis visar han en fin och tålmodig känsla för naturens egen färgdramatik. Fadern såg emellertid färgen genom ett temperament, medan 392