FILMKRÖNIKA sonen ser färgens temperament. Resultatet blev i alla fall en utomordentligt vacker film. Ja, ”Floden” är en vacker film. Och en tråkig film. Den är i själva verket så tråkig att man, med kännedom om Renoirs kvaliteter som filmarbetare och samhällskritiker, är rädd att man helt har missförstått den. Denna rädsla är för en kritiker mycket riskabel, man frestas mera till en spekulativ än en saklig analys, och är redan av det skälet benägen till en negativ grundinställning. Det kan inte gärna ha varit Renoirs mening att berätta en likgiltig historia om hur några brittiska tonårsflickor upplever sig själva genom att uppleva en främmande mans inträde i deras omgivning, som en passiv förlösare av deras mognande kvinnlighet, dvs. att ta fasta på det litterära underlagets bokstavliga innehåll. Därmed är inte sagt att själva ämnet skulle sakna intresse. Men när det presenteras mot denna Indiens dominerande bakgrund, en bakgrund bräddad med färg och rum men samtidigt ett socialt vakuum, ett socialt vakuum som i verkligheten är en socialt överhettad ångpanna, ja, då blir ämnet lidande genom sitt tysta, ihärdiga och totalt otillfredsställande rop efter något annat, en komplettering, en förankring. Filmen visar en omöjlig idyll, med tonvikt på omöjlig. Jag har kanske — kvantitativt — större pretentioner än filmen. Det är tänkbart att Renoir medvetet strävade efter ämnets begränsning. Brytningen mellan en handlings snäva perspektiv och bakgrundens generösa och anspråksfulla fyllighet har ju ofta varit befruktande och skulle här vara konsekvent genomförd, även i detalj, t. ex. spänningen inför ormen, som avstår från en nästan nödvändig dramatisk utlösning utan rinner som floden episkt ut i handlingens allmänna grenverk. Men Renoir har i så fall ändå misslyckats, beroende på att det ämne, det mikrokosmos han valde som spegel för ett (indiskt) universum är så oorganiskt, en blind spegel eller en spegel med förvridande slipning — som lustiga husets. Anmälaren frestas därför att ta till ett gammalt, beprövat och mycket farligt hjälpmedel, den kritiska paradoxens. Ty denna film om Indien kan ses som en film om Englands Indien, kejsarriket, en satirisk film om overkligheten. Ta bara dialogens floskler, nästan parodiska i sin västerländska konception av indisk visdom. Som långsamma paddor krälar repliker av typen ”solen går upp på morgonen och ner på kvällen” eller ”efter dag kommer natt och efter natt kommer dag”, inramade av en tystnad, avsedd att understryka utsagornas obönhörliga, ödesdigra och betydelsefulla sanning och visdom. Eller musiken. Då och då avlöses exotiska indiska toner av menuetter och valser, även som bakgrundsmusik, i en nästan makaber stilbrytning. Oavsett om nu denna tolkning täcker Renoirs intentioner eller ej så är i alla fall ”Floden” ett ståtligt monument över ett Indien som inte finns och som aldrig har funnits annat än som en grandiost förljugen dröm från en tid som för alltid tagit slut. Om man däremot inte gillar paradoxala flåsningar och vänder på resonemangets premisser, accepterar den enligt min uppfattning felaktiga men enligt Renoir kanske riktiga utgångspunkten om livets långsamma evighet, inkarnerad i ”Flodens” flod som symbol för en elementär och just i Indien klarast uttryckt eller upplevd sanning bortom västerlandets dramatiska ytlighet, då måste man medge att Renoir i filmens stämningslägen och rytm lyckats finna en med dessa idéer kongenial och vacker form. Kongenial, men tråkig av samma skäl som kom Eliot att i ”After Stränge Gods” deklarera att hans enda hopp att kunna tränga in i hjärtat av Patanjalis metafysik skulle ligga i att glömma förmågan att tänka och känna som amerikan eller europé — vilket han av praktiska likaväl som av känslomässiga skäl inte ville göra och vilket Renoir alldeles säkert heller inte har gjort. RADIOIDYLL MED FÖRHINDER av Lasse Bergström Idyll är ett sönderbråkat ord som knappast kan appliceras på människans dröm om en bättre värld, ett bättre liv utan att drömmen blir lika intetsägande som en stillastående karpdamm. Bilder utan intellektuell spänning — en rödmålad (utan revolutionär stämning) stuga på landet med en katt på förstubron, en stillaleende flicka med blommigt parasoll, ett barn som bygger sandslott i solen — har blivit idyllens synonymer och trots att de i trängda stunder kan svara mot en sentimental längtan 393