NOTISER efter lugn och ro har de bidragit till att ordet idyll fått en klang det inte är förtjänt av. Sivar Arnérs hörspel ”Land långt borta” avlivar denna vaga och livsomöjliga idyll och man kan fråga sig vad en sådan enkel handling tjänar till, när författaren inte intresserat sig för att ge en definition på det som utom den rena uppgivelsen är gångbart som världs-förbättrartanke. Hans spel är klart negativis-tiskt genom att det bygger på de renodlingar, som han anser vara de enda utopiskt hållbara — den renodlade godheten och den renodlade ondskan. Ett svart fält, ett vitt och mellan dem en avgrund som gör det omöjligt för individen att (i bästa fall) försöka skjuta in dem i varandra eller (sämre) att stå med ett ben i svart och ett i vitt. Den vita idyllen utesluter all andlig aktivitet, ty godheten är passiv i alla lägen, och den människa som inte är född i denna dröm måste därför över avgrunden återgå till den svarta utopin så snart han genom att bryta med stillheten gjort idyllen omöjlig. Det understryks att idyllen för spelets huvudperson Nasco är en fantasiskapelse, framsprungen ur hans tro på en radikalpacifistisk möjlighet. Våldet är den skapande faktorn i verklighetens land och i en sådan situation måste radikalpacifisten för att få täckning för sin övertygelse skapa sig en renodling, där han kan prova sig själv och sin teori. Provet slutar med katastrof — för individen och därmed även för teorin. Radikalpacifismen blir nertonad till en extrem form av eskapism: en absolut blindhet, ett viljelöst känslotänkande. I detta ur spelet framkomna läge är det avgrunden som intresserar, därför att den rimligtvis bör rymma de positiva nyanserna. Sivar Arnér lämnar generöst ut hela denna avgrund till lyssnarna utan att ge en antydan om vad den kan tänkas ha att ge — ett tillvägagångssätt som man skulle stämpla som tecken på en absolut uppgivelse av alla realiteter om man inte läst romanförfattaren Arnér. Nu blir man tvungen att acceptera att han i ”Land långt borta” lämnat sin nyansskala åt sidan för att ägna sig åt att poetiskt variera en truism — samtidigt som man givetvis beklagar att han med sitt spel kraftigt bidragit till att skala av ordet idyll dess värde. Men som hörspel har ”Land långt borta” en poetisk lyskraft som är ovanlig. Sivar Arnér visar än en gång att han verkligen kan skriva direkt för radion, att han fascineras av hörspelets form och frihet. Föreställningen i Olof Molanders regi tog väl vara på skönheten i de lyriska partierna mellan Nasco (Lars Ekborg) och Ascora (Anita Björk) men bidrog tyvärr även till att vidga den redan betänkliga avgrunden mellan idyllen och verkligheten genom att banalisera verk-lighetsmaktens bägge representanter Roland (Gunnar Björnstrand) och Robert (Stig Jär-rel). Dessa tilläts att markera avståndet genom att tala som revyupplagor av den s. k. söder -kisen och blev därför mer två muntrationer än två representanter för en svart ideologi. Olof Molander är säkert medveten om att en slugger är betydligt farligare och mer skrämmande om han inte öppet uppför sig och talar som en slugger. NOTISER En recension till av Werner Aspenströms diktsamling Litania Den mörka tonen är kommen av kvävande klarhet. Döden är alltför väldig. Den famnar och krossar livet. Vind driver in mot land. Mörkret tiger och tätnar. Borta är strimman av hopp för denne som ännu lever. Segrarens död är svår men svårast är ändå att se vardagen plundras på allt som var menat till glädje. Såret är inflammerat. Muren vittrar och faller. Ordet trygghet är korsfäst och överlämnat åt glömskan. Spindeln skrämmer men även bilden av galgen. Skönheten själv är slutgiltigt kedjad vid sorgen. En fjäril skimrar förbi men kvar står bilden av graven. Nervernas knippen nakna naglas vid smärtsam känsla. Allt är förfluten tid och skugglik förvandling. Hopplöst ensamma orden som menats till tröst åt livet. Kvar är den mörka tonen som kommit av kvävande klarhet. Birger Vikström Om Gunnar Ekelöf har den amerikanske litteraturhistorikern Richard B. Vowles nyligen skrivit en mycket uppskattande artikel i en tidskrift vid namn The Western Humanities Review. Professor Vowles är en av modem svensk litteraturs främsta vapendragare i U. S. A.; han har även publicerat studier över Pär Lagerkvist, Hjalmar Gullberg, Harry Martinson, Karin Boye o.a. Under 394