KOMMENTARER OCH NOTISER Congress i Washington, där det får beses av vem som helst. Vi beslöt därför att försöka få en kvalificerad amerikansk kritiker att titta på boken och skriva om den i BLM; eftersom det är dyrt att skicka folk till Washington tog vi kontakt med USA:s ledande litterära tidskrift, Partisan Review som var villig att dela kostnaderna och den eventuella äran. Tyvärr blev det dock mycket svårt att få tag i en kompetent person till det delikata uppdraget, flera av de bästa befann sig på långvariga besök i Europa och när det dessutom kom fram att biblioteket inte tillät att man tog anteckningar fick vi t. v. skrinlägga planerna. Så mycket gladare blev vi därför när den engelske förläggaren, Jonathan Cape, mot slutet av förra året beslöt sig för att släppa loss ett par av de intressantaste avsnitten ur ”The Mint”; de återges in extenso längre fram i numret. En teckning av Lawrence i ökenkrigarens utrustning återfinns bland illustrationerna till bidraget. Den är utförd av Augustus John och är förmodligen det bästa av de många porträtt han gjorde av denna modell. De två herrarna, som till temperamentet var rätt olika, blev emellertid goda vänner och Lawrence gav målaren ett exemplar av ”Seven Pillars of Wisdom” i den sällsynta första upplagan. (Några år senare sålde John boken och fick £400 för den, vilket ansågs som en dålig affär för säljaren.) Några av Johns Lawrenceporträtt ställdes ut i London 1920 och föremålet, som i brev till konstnären låtsades mycket generad, gick inte desto mindre dit gång efter annan. Vid ett tillfälle fick han f. ö. rodnande höra en barsk herre med militär mustasch utbrista inför ett av porträtten (som just sålts till en hertig för £1 000): ”Det ser ut att vara en djävla sorts figur, tycker inte Ni det?” Dessa uppgifter står att läsa i Augustus Johns nyligen utkomna självbiografi, ”Chia-roscuro”, f. ö. en förvånande torr bok för att komma från en så frodig målare. Långa rader av agerande — berömda vänner, än mer berömda modeller plus Johns över landet utspridda kvinnor och barn — passerar förbi, som regel utan att äga mer liv än marionetter skurna efter samma förebilder. Det verkligt stora undantaget är Frieda Strindberg, née Uhl, den svenske diktarens andra hustru. Hon dyker med jämna mellanrum upp i Johns rapsodiska minnen som en spöklik farsfigur. Hon hyste en outsläcklig beundran för den dionysiske porträttören, vars Don Juaninstinkter övergick i ren fasa så snart hon vände sin målmedvetna charm åt hans håll. Mme Strindberg tycks ha besuttit rent övernaturliga gåvor när det gällde att spåra sitt byte. John kunde flytta till en annan bostad och korsa sitt spår hur ofta som helst, hon fann honom alltid. Och när han en gång i Liverpool ätit middag på hennes hotell och lyckades smita genom ett fönster — dörren var låst inifrån — hann den arme målaren knappt rusa ombord på färjan över floden Mersey förrän den okuvliga kvinnan dök upp på däcket. Man kan endast beklaga att inte hennes framlidne make fått tillfälle att läsa Johns memoarer; i varje fall kastar de ett mer försonande ljus över hans lott som äkta man. Gyllene böcker heter en utställning på Nationalmuseum, som ingen bok- eller konstintresserad bör försumma, om möjlighet finns att gå dit. Den omfattar illuminerade medeltida handskrifter ur danska och svenska samlingar och har tidigare visats i Köpenhamn; här stannar den till september. 206 manuskript är utställda, vilket kanske kan tyckas vara väl många, men ingenting tvingar en ju att se på alla. De flesta handskrifterna är emellertid mycket vackra eller på annat sätt intressanta och de är utmärkt aptitligt exponerade: i montrar med insatta lysämnesrör, medan salarna i övrigt ligger i ett stimulerande halvdunkel. BLM hoppas att i höst utförligare kunna återkomma till utställningen och vill därför 405