RABBE ENCKELL DIKT Det är tid att vandra hän på de ödmjuka gatorna nu ödmjuka — nyss så stolta av sten — och där förvirring råder är man tyst som tystnad följer på braket av en krock mitt i larmet — så är det inom oss var och en vi skyndar till och vet ej var vi skall börja vi stelnar av nyfiken skräck och värjer oss med tanken att vi undgått — förvirringen är uppenbar och ändå är vårt hjärta ordnat för dagen som en bijouteributiks fönster en kupa av dyrbarheter en hög av kram — vi flaggar med ordningen vi flyger med förvirringen som gnistor i ett rökfång: utgången är given. Det är tid att vandra på de ödmjuka gatorna med plakaten tomma på deviser alla möten har mött sina misslyckanden och fester och nöjen exploderar i reglementen — nu är gatorna ödmjuka av invand reklam och husen sjunkna i betryck jämmern är borta med stoltheten och grannlåten skämmer ut sig som en bordsvisa i den drucknes mun, lallandet gläder knappast den som lallar, oförståendet sitter i ögonen: vet ej var det skall hänga sin stass. Krocken som nyss gav till ett brak lockar till sig polis och ambulans men vad hjälper det när krocken växer som en cykel blir en cyklon och cyklon ett sekel av plåt och kött och skärvor och skrik och gälla signaler tillströmningsleder — hopar av krockar tornar upp sig en avstjälpningsplats — Djup tystnad — spärrlinors bristningsgräns — var de än dragits ger de efter för ett tryck som pressar varje fot på glid och spränger varje hake — Ja, det är tid — det är tid — det är tid — 407