T. E. LAWRENCE 1. Rekryteringsbyrån Herre Gud, det här är fruktansvärt. Gå och tveka i två timmar fram och tillbaka utan självbehärskning på en smutsig gata med läppar och händer och knän darrande, med hjärtat dunkande av fruktan för den där lilla dörren som jag måste igenom för att ta värvning. Om man skulle försöka sitta ett ögonblick på kyrkogården? Det var det som gjorde det. Var är nu närmaste toalett? Javisst ja, under kyrkan. Hur var Bakers historia om kornischen? En penny; då har jag femton kvar. Upp och hoppa, gamle muggtorkare: jag har inte så du kan få dricks, och jag har bråttom. Det var på håret man hann. Högra skon gapar och byxorna fransar sig. Det var den här automatiskt lösa magen inför en kris som lärde mig att jag inte var en handlingens man. Nu är det i alla fall över. Jag går raka vägen dit. Hittills har det gått som smort. Man tilltalas stillsamt, nästan vemodigt. Vill ni inte stiga in i vardagsrummet? sa spindeln till flugan. Vill ni vänta där uppe på läkarundersökningen? Fint! Den där pyramiden med lafsiga kläder på golvet är ett tecken på att det är en lortigare kille än jag som är inne. Min tur nästan gång? Allting av? (Nakna kommer vi till R. A. F.) Ross? Ja, det är jag. Officerare, två stycken ... ”Röker ni?” ”Inte mycket.” ”Jasså, sluta med det då. Är det klart?” Det var sex månader sen jag rökte min sista cigarrett. Nåja, det är ingen idé att lämna ut sig frivilligt. ”Nerver som en kanin.” Doktorn med den skotska rösten hamrar, hamrar och hamrar på den högljudda bröstkorgen med sina hårda fingrar. Jag måtte vara alldeles ihålig. ”Vänd er hit: stå upp: ställ er här under: sträck på er så mycket det går: det blir precis fem fot sex, Mac: bröst — säg 34. Spänn ut bröstet — jösses, 38 tum. Det är bra. Hoppa nu: högre: lyft högra benet: håll det där: hosta: bra: på tå: armar framåt sträck: spärra ut fingrarna: håll dem så: vänd er om: framåt böj. Va nu då, vad i helvete är det där för märken? Bestraffning?” ”Nej, doktorn, snarare övertalning, tror jag.” Ansikte, hals, bröst känns heta. ”H .. m.. m .., det förklarar nerverna.” Rösten låter mjukare. ”Håll dom kvar, Mac. Skriv Två parallella ärr på bröstkorgen. Hur fick ni dom, gosse?” ”Ytliga sår.” ”Svara på frågan.” ”Taggtrådsrevor, klättrade över ett staket.” ”H.. m.. m.. och hur länge har ni varit utan mat?” (Herre Gud, jag trodde aldrig att han skulle upptäcka det. Sen april har jag låtit mig bjudas på middag av mina vänner så ofta jag vågade, så många gånger som skamkänslan tillät. Jag brukade stå och hänga nära Duke of York vid lunchdags för att vända tillbaka med någon till hans klubb för att få ett mål mat, vars nödvändighet nästan kvävde mig. Håll god min; så där ja.) ”Har haft det lite knappt dom sista tre månaderna.” Vad strupen bränner! ”Ser mer ut som sex...” kom det grymtande. Det värsta med att ljuga naken är att man rodnar hela vägen ner. En lång paus. Jag ryser av skam. Han ser allvarligt på mig, och mina ögon blir fuktiga. (Å vad det gör ont: jag önskar att jag inte hade gett mig in på det här.) Äntligen. ”Klart: ta på er kläderna. Ni är inte så bra som vi skulle önska, men efter ett par veckor vid depån har ni nog hämtat er.” ”Tack så mycket.” ”Lycka till, gosse”, från Mac. Grymtning från den vänligare rösten. Här är grönsaks-torget igen, precis likadant. Jag darrar fortfarande, men nu är det i alla fall över. Finns det inte en Fullers längre ner på gatan? Jag funderar halvt om halvt på att offra min 412