UR ”THE MINT” shilling på en kaffe. Sju år nu tills jag behöver tänka på att betala för ett mål mat. 2. Grinden Vår sergeant, vältränat rak i blå uniform utan en skrynkla, såg tveksam ut när vi lämnade järnvägsstationen. Han är rädd att ge order till folk som kanske inte skulle lyda. En order som inte blir åtlydd skadar en blivande auktoritet, och engelsmän tycker nu en gång inte om att bli kommenderade, utom när lagen eller trängande omständigheter så kräver. Sedan ett föga övertygande nonchalant ”Jag går över till den där affären ett ögonblick. Ni fortsätter den där gångstigen framåt tills jag ropar.” Och han tvärade över den soliga gatan och slank in i en tobaksaffär. Jag misstänker att han har lett såna här kontingenter dagligen i månader: men han behöver inte oroa sig för vad vi sex slashasar tycker. Vi går som i en dröm. Denna huvudgata i en gammalmodig landsortsstad skramlar av lunsiga spårvagnar med skyltar med Shepherd’s Bush på. Inkräktare. Vi går tills anslagstavlor med tomter till salu dyker upp till vänster, och tunga almar buktar ut genom muren till en förvildad park. Asfalten som blankpolerats av bildäck glittrar mellan dessa paraplyer av skugga. Här är grinden, hög, med tegelpelare med bomber på toppen: och bredvid den en blå vaktpost med gevär. Vår grupp samlar ihop sig tillfälligt. Med hög-buret huvud stegar sergeanten vidare på motsatta trottoaren och tittar bara rakt fram. Stenläggningen genljuder under hans järn-skodda käpp. Den solmjuka asfalten övergår till dammigt grus. Den lösa hop som vi utgör lufsar förbi ännu en grind. Muren avlöses av ett staket med ståltråd: långt inne i parken går khaki-klädda soldater. En tredje grind. Sergeanten korsar gatan mot den och går före oss in. Med en rörelse med käppen föser han in vår lilla hjord förbi vakten som står orörlig framför en kur. Ett ögonblick kastar vi en blick till- Lawrence av Arabien. Augustus Johns fina porträtt från 1919 när legenden om ökenkrigaren började ta fart baka över bajonetten ut på den glimmande vägen med dess trafik och människor som flanerar fritt i den värld vi har lämnat. 3. I Parken Vi fick tillstånd att gå omkring som vi ville (innanför grindarna) denna stilla hösteftermiddag. Det vidsträckta dunklet i denna förfallna park dit krigstidslägret hade trängt sig in tilltalade mig. Tvärsigenom den löpte den lätt buktande Parkvägen, den enda verkliga vägen i lägret och alldeles tyst eftersom den låg så avsides. Den sträckte sig blå och jämn mellan klippta gräsmattor under en rad av träd. Parken sluttade i mitten ner mot den lilla åns ojämna stränder, och barackerna klättrade nedför sluttningen från toppen och sträckte sig ut över dalen som om de tänkte att taken skulle mötas ovanför åns lövtäckta yta, men 413