T. E. LAWRENCE Flygsoldaten T. E. Shaw alias Lawrence på logementet i Karachi 1927 någonting, kanske de låglänta äpgamas fuktiga, djupa gräs, hejdade dem. Jag stannade på bron ovanför det stillastående vattnet som slingrade sig i tunneln mellan stränderna där täta snår och digitalis trängdes. På vardera sidan stod stora plant-skolade träd. På västra sluttningen rörde sig gällt skrikande röd-och-brun-klädda fotbollsspelare. Skulle jag råka ut för fotboll igen? Jag hade hört ett rykte om detta ogudaktiga elände, obligatorisk fotboll. Bollen dunkade melodiskt mot en sko eller fasta marken: och planerna kantades av en högljudd ram av khaki och blått. De blå kläderna, som kom männens ansikten att se skära ut, verkade förvånansvärt skarpa i färgen mot sluttningens grönskande eller gula gräs. Gardiner av mörker tycktes fördragna runt planerna av bulliga träd från vars grenar det droppade gröna skuggor. Vildmarken vid Pinnes stränder tycktes också förbjuden för meniga: en kör av fåglar sjöng i sälgarna. Från Westminsters spira (som stod svart mot himlen över åsen bortom lägrets virrvarr av tak) hördes kvart efter kvart klangen från de tubformade klockorna. Den mjuka luften över ån förstärkte klangen, inte som ett eko, men den skänkte ytterligare allvar och ljuvhet åt deras ursprungliga ton och förde den med sig långt bort i fjärran, som inte var så fjärran utan snarare försilvrad av skymningen och dimmorna som trollades fram ur vattnet. Det trötta skramlet av tåg och spårvagnar utanför stängslet betonade det höga syfte för vilket så många män hölls inhägnade här. Vid tedags mattades fotbollen av och upphörde till sist. Sakta trängde dimman in över de lägst liggande markerna, och sakta klättrade den uppför sluttningen tills ljusen från lägret lyste rakt ut i dess hav. 414