UR ”THE MINT” 4. Fruktan Efter skymningen fylldes stigarna i lägret med karlar som alla tycktes vara vänner och hälsade varandra med en jargong lika obegriplig som frimurarnas. Jag drog mig undan dem och likaså från marketenteriet med dess bländande ljus och lockande dofter. Tanken på baracken kom för mig som en räddning. Tacksam gick jag ditåt. När jag öppnade dörren erbjöd verkligen rummet med dess oskyddade lampor en till-flyktsplats undan natten. Färgerna var glada: huvudsakligen vita väggar avdelade med pilastrar av rött tegel, eller med smäckra grön-målade, stående bjälkar som bildade räta linjer över betonggolvet mellan de täta raderna av likadana britsar med bruna filtar. Men det var ingen där, och taket tycktes fullt av stirrande ögon. Jag blev yr i huvudet av det och snubblade nedför gränden av fernissad lino-leum som låg som en svart landgång över betongen. Gungade golvet litet, upp och ned som ett båtdäck? Eller snurrade det i huvudet på mig i den intensiva tystnaden som fyllde det tomma rummet? Jag låg, lätt illamående, på den säng som tilldelats mig. Ett ögonblick var den odelade fruktan min sängkamrat. Glödlamporna stirrade utan att blinka; mina tillfälliga inbill-ningsfoster samlades runt kudden och viskade i vardera örat att jag hade givit mig in på den värsta prövningen i mitt liv. Kunde en man som i åratal varit instängd och silat sitt innersta i ett smärtfyllt upprepande för att komprimera dess minsta partiklar till en bok — kunde han plötsligt sluta sitt inbördeskrig och leva ett öppet liv, öppet för alla att läsa? Tillfälligheter, uppnådda resultat och rykte (murat ihop i lika stora delar av mina partiska vänner) hade spunnit in mig i en puppa så att jag nästan glömt bort hur larven innanför verkligen såg ut. Och så hade jag plötsligt lämnat både dem och den — bekvämligheten och ägodelarna — för att rått störta mig in bland råa män och finna mig själv under de återstående åren av min krafts dagar. Fruktan sade mig nu att ingenting av mitt nuvarande jag skulle överleva denna resa till det okända. Resa? Ja, det långa lastrumsliknande rummet hade samma språng, målarfärgslukt och känsla som mellan däck. Pelarna och bind-bjälkarna i det låga taket delade in det i bås så som det ser ut i en boskapsbåt som väntar på last. Väntar på oss. Långsamt började vi silas in, de av oss som hade kommit på samma gång som jag i dag, tills det låg fem eller sex av oss på de bäddade sängarna, kuvade av det främmande och av tystnaden: en tystnad som återigen stacks sönder av det svaga, tröga gnisslet av spårvagnarna som stretade fram längs vägen utanför. Vi tröstades i någon mån av varandras närvaro. Klockan tio rycktes dörren upp och de andra strömmade in, de erfarna som redan hade varit där några dagar och som vunnit yttre säkerhet. De bekämpade nervositeten med väsen, prat, Swanee River på munspel, vänskapliga slagsmål, skoj och råa historier. Mellan skrålet av sång kom toner med djup tystnad, tystnad då man viskade förtroligt med varandra. Så tjattret igen, ett gapskratt, detta föregivande av ofantlig upprymdhet över ett ynkligt skämt. Då de hastigt slängde av sig kläderna kämpade stanken av kroppar med öl och tobak om herraväldet i rummet. De råa skämten övergick till handgripligheter: bortsnappade byxor, slag med flata, hårda händer, följda av klumpig hinderlöpning över sängar som välte eller vippade. Vi, de sist anlända, darrade vid tanken på hur vi skulle stå ut med detta fria kamratskap om de skulle börja skoja med oss. Vår tillflyktsort blev tygellös, brutal, högröstad, oren. Klockan 10.15 släcktes ljuset, och med den sista bortdöende glimten upphörde alla ljud. Tystnaden och fruktan kom tillbaka till mig. Genom de vita fönstren sträckte sig vita diagonaler från båglamporna utanför. Där utanför härskade den första sömnens dvala som larven i sin puppa. Min iakttagande ande reste sig 415.