T. E. LAWRENCE sakta och eftertänksamt från sin plats för att stryka omkring i den strimmiga luften och lättjefullt undersöka kropparna som sträckte ut sig orörliga som mumier i de släta bäddarna. Det första vi fick lära oss vid depån var vår avskildhet från livet. Den andra visionen var vår likhet, kropp vid kropp. Hur många själar svävade i natt omkring under takbjälkarna och såg det. Min greps återigen av panik och flydde tillbaka till sin kistkropp. Vilket täcke som helst var bättre än nakenheten. Natten släpade sig fram. De som sov började röra sig oroligt sedan den värsta utmattningen tagit ut sin rätt. En del mumlade grö-tigt i drömmens falska liv. De stönade och vände sig långsamt i sängarna till ackompanjemang av knarret i stålbottnarna. I sömn på en hård säng vilar inte kroppen utan att sucka. Kanske all fysisk existens är en tröttsam plåga för människan: fast den vakna envisa anden inte vill erkänna det om dagen. Bruset av spårvagnarna i natten utanför höjdes ibland till ett skri när hjulen gnisslade genom en kurva. Varannan timme markerades av vaktavlösningens klumpiga tick-tack, när den började sin rond i led utanför väggarna. De rytmiska stegen dränkte ett ögonblick rasslet i de stora kastanjernas gulnade löv, mid-nattsregnets trummande och stuprännornas protesterande dripp dropp i en vattenränna. Två eller tre sådana perioder uthärdade jag under natten, stelt utsträckt i sängen, klarvaken och med öppna ögon, och insåg att jag återigen var en av många efter år av ensamhet. Och morgonen började avteckna sig allt väldigare med våra nya (fast förvisso inte ljuva) öden i beredskap. ”Dom kan inte slå ihjäl oss i alla fall”, sade Clarke vid tedags. Det kanske på sätt och vis var det värsta med det. Många skulle ta en dödsdom utan att blinka för att undgå den livstidsdom som ödet bär i andra handen. När ett flygplan skjuter i väg nedåt utan kontroll kryper besättningen ihop i sätena och fyllda av skräck väntar de på kraschen: men den långa jämna dykningen fortsätter ända till graven. Endast för de överlevande finns det en eftersmärta. 9. Begravning Det var en underlig morgon när vi hörde att Drottning Alexandra var död. Dimman som samlas här de flesta höstmorgnar var så genomskinlig. Den låg som en slöja över marken: men när vi tittade uppåt kunde vi se en glimt som antydde att solen nästan sken på takskägget och flaggstångsknopparna. När vi paraderar i dimma blir kropparna platta. Det finns ingen volym, inga skuggor, inga blänk av polerade knappar. I stället ser männen ut som om de vore utskurna ur grå papp med ett mörkare band målat runt kanterna där brutna ljusstrålar smyger omkring dem. Vi stod så i öppen fyrkant den där morgonen medan de hissade flaggan och blåste den dagliga fanfaren för kungen: men efter fanfaren hölls vi kvar i giv akt otroligt länge i den där döda, darrande tystnaden: för luften var mycket skarp. Sedan började flaggan krypa nedåt från toppen, medan alla trumslagarna slog virvlar. De slog virvlar alla de minuter det tog för flaggan att krypa ned. Då den nått halv stång satte trumpeterna in sin mässings-klang till en sista hälsning. Vi svalde allihop, medan ögonen blinkade mot vår vilja. Man avskyr att bli rörd till dårskaper av ett oljud. Vi slapp inte det värsta. Det måste bli en paradgudstjänst på begravningsdagen. Vår misstrodde präst höll en av sina tvivelaktiga predikningar. Han talade om den döda drottningen som ett helgon, en förebild: inte som en olycklig docka som lidit länge. Han utbredde sig sliskigt om hennes skönhet, den skönhet som Gud i sin underbara älskande godhet låtit henne behålla tills hon dog. Mina tankar flydde snabbt tillbaka till Marl-borough House. Den gula avflagade portalen: de vithåriga lakejerna och dörrvakterna, vitare än pudret i håret: de stora tysta ladliknande hallarna: den djupa mattan på vilken fotterna motvilligt drog sig fram till den öppna spisen 416