UR ”THE MINT” som gick ända upp till taket och kom de viskande Miss Knollys och Sir Dighton att se ut som dvärgar. Hon otroligt gammal, utmärglad, blek: han en gång en storväxt man, vars giktbrutna nacke hade låtit det stora huvudet falla ned mot bröstet, där den gapande munnen rörde sig nästan utan att ses och höras i ett snår av skägg som växte ned över västen. Sir Dighton hade tilldelats det första Viktoria-korset i Krimkriget: han var så gammal, och Miss Knollys var så gammal att detta föreföll att vara en grym plikt som alltid höll dem på fotterna. Vi viskade tillsammans med dem: alla viskade i det där benhuset. Vi fick vänta naturligtvis: det är drottningars privilegium. När vi släpptes in till henne och jag såg den mumifierade kvinnan, det fågellika huvudet lutat åt ena sidan, inte konstfullt utan av sjukdom, de rödkantade ögonen, emalj ansiktet som klipptes sönder av det berömda leendet och gjorde det kantigt och hjärtslitande — då sprang jag nästan min väg av medlidande. Kroppen borde inte hållas levande sedan förnuftets lampa brunnit ut. Där fanns lämningar av alla hennes underbara miner, de små ynnestbevisen, den en gång så effektfulla svajningen och rörelsen av kroppen som varit hennes tröst. De beniga fingrarna som skramlade i en tunnel av ringar, plockade med album, pennhållare, fotografier, leksaker på bordet: och hennes hjärtslitande charm läckte ut över oss som ur en punkterad brandslang, allt ohyggligare för varje ögonblick. Hon gjorde snart tecken åt oss att audiensen var slut. Dessa minnen gjorde att jag gick miste om mycket av predikan. Jag lyssnade igen för att höra prästen berätta historien om Prins Albert Edward som i Överhuset meddelade Lord Granville att han måste gå miste om en del av dennes tal för att han hade lovat att ta sin dotter med på cirkus. ”Detta”, förklarade prästen, ”detta var det exempel på hemliv som Prinsen och Prinsessan av Wales satte för sitt beundrande folk.” — ”Skitsnack”, fräste någon argt bakom mig. I trettioandra minuten Lawrence som mekaniker i Miranshah 1928 slutade predikan. Mer trumvirvlar och fanfarer som vi alla i vårt raseri fast motstod: och sedan tillbaks till middagen. ”Uppställning klockan två för inre tjänst!” — röt sergeanten. ”Inte ens en halv fridag för käringen”, grymtade Tug. 14. Klasser Flygministeriet erkänner att vi har rätt i vår dyrkan av ingenjören genom att befordra de bästa männen i ledet till sergeanter eller sergeant-piloter: de som förstår maskinernas själ och finner sin poesi i översynen av planen. De bildar hos oss en aristokrati vars upp-höjelse vilar på förtjänst. Emot dem, över dem står de andliga furstarna, officerarna vars värdighet är utifrån kommande och härrör från någon sorts inbillad handpåläggning. När de är kraftfulla själar, Tims eller Taffys, en på gruppen, är allt bra. Grundskadan i karaktären hos varje menig gör honom färdig att alltid skratta eller gråta som ett barn, men 2 BLM 1952 VI 417