T. E. LAWRENCE den lämnar honom sällan nykter. Så fadershanden förefaller oss varken opassande eller obehaglig. Vår inneboende svaghet gör att vi förtjänar en kraftfull behandling. Vår medvetna underlägsenhet utesluter Tim från jämförelse eller utmaning: men det finns en uppväxande andra kategori flygare, lär-lingspojken. De sliter sönder oss: för männen tycker inte om pojkarna: men denna oundvikliga fas är något som går över. Snart blir ex-pojkarna i majoritet, och det R. A. F. som jag kände kommer att undanträngas och glömmas. Under tiden härskar avundsjuka och gnat. Pojkarna kommer direkt från skolan, smidiga i teorin, skriver uppsatser, de kan arbetarens yrkestricks, men de har aldrig gjort det verkliga arbetet på en verklig kärra: och verklighet, ansvar ser ut och känns annorlunda än en lektion. De sätts alltså att arbeta med yrkesmän ett år. En gammal jobbare med åratals erfarenhet och yrket i fingrarna finner sig själv som lärare för en nybörjare med dubbelt så hög lön. Grabben är skicklig med ord och har tagit fin examen i skolan: den gamle jobbaren kan knappast stava och kommer alltid att förbli en jobbare. Han undervisar sin överlägsne elev under betydligt knorr. Ex-pojkarna gör inte heller arbetet lättare för dem som de skall ersätta. Som klass är de högfärdiga. Kom ihåg hur alla vi meniga har blivit hunsade. Bakom oss, i vårt försök i det civila livet, finns skuggan av misslyckande. Vi vet genom bitter erfarenhet att vi inte är lika goda som folk utanför. Därför kan officerare, sergeanter och korpraler snäsa oss och vi böjer oss för det: till och med kryper desto mer för dem. Denna under-lägsenhetskänsla kan kanske inte rädda oss från disciplinens smärta (översittaren hittar alltid på något skäl att vara sträng även om det bara är för att lära oss gudsfruktan) men den ger oss samma ödmjukhet som väldres-serade hundar visar. Framtidens flygare kommer inte att till den grad ägas till kropp och själ av tjänsten. De kommer snarare att bli tjänsten, upprätthålla den och sina rättigheter, ett med officerarna. Medan vi inte hade några rättigheter, utom på papperet och få även där. Förr i tiden måste karlarna en gång i veckan ta av sig skor och strumpor och låta en officer inspektera fotterna. En ex-pojke skulle sparka en på munnen om man böjde sig ned för att titta. Så badlistorna, ett intyg från befälet att man hade badat under veckan. Ett bad! Och verktygs-visitationer, förläggningsinspektioner och ut-rustningsinspektioner, allt bara ursäkter för dogmatikerna bland officerarna att förgå sig och för de beskäftiga att göra sig odrägliga. Man måste minsann ha det lättaste handlag för att kunna lägga sig i den fattiges personliga angelägenheter utan att förolämpa. Ex-pojkarna hör yrkesmässigt till R. A. F. som ett privilegium, och gör det till sitt hem. I en nära framtid, när deras stil har trängt igenom, kommer officerarna bara att gå in i deras lokaler på inbjudan, som gäster och bar-huvade som i en officersmäss. Officerarna kommer inte att få gå utan uniform i sällskapslivet så länge manskap går omkring brännmärkta överallt. Tiden för ett verkligt kamratskap i vår svåra tjänst måste komma om framåtskridandet skall bli varaktigt. 17. En torsdagskväll Elden är en kokeld, röd mellan spisstängerna, alla lågor och all rök nerbrunna. Halv nio. De tio andra karlarna sitter och kallpratar i en blå tobaksdimma, två på stolarna, åtta på bänkarna, och väntar på att jag skall komma tillbaka. Efter den rena nattluften fick jag en hostattack av cigarrettröken. Även hastigheten de sista virvlande kilometrarna i strålkastarljuset (det svåraste körprovet) hade gjort benen ostadiga så att jag stapplade litet. ”Jösses”, frustade Dusty. ”Ska du ut och harva mer på den där aschelspräcknings-mojängen i kväll?” De tycker om att tänka sig mig som en fartdåre utefter vägarna. För att ge näring åt 418