DE SMÅ ORDEN bord i annexet kom halvtrappan nerför. Ett sällskap bestående av idel herrar flabbade till, fanfarhögt och uthålligt. Flabbet smittade av sig. Ingen kunde rimligen veta varför herrarna skrattade, men folk vände sig om och log, par som kom nerför trappan log de också. De leende fick förstås en påminnelse om ett uttrycksmedel som även tillhörde dem. — Men allt detta gick Aron förbi. Han lutade sig fram och tog upp sitt för Roland likgiltiga ämne. •— Ta inte illa upp för att jag råkar säga sånt som du tror att du inte begriper. Ta heller inte illa upp när jag nu påstår att jag är övertygad om att du trots allt förstår mig. Saken är ju den att när vi talar så är det de personliga pronomina som skapar meningarna åt oss. Orden finns där redan, men det är de personliga pronomina som bestämmer vad vi kan säga (krokarna som metar i vårt ordförråd). Inte bara adjektiven. Nej nej, tro inte det. De bestämmer också substantiven och verben, ja prepositionerna. (För du vet naturligtvis redan att det finns en uppenbar förbindelse mellan å ena sidan fångstverktyg och bete och å andra sidan bytet.) Om du så vill kan jag säga att de personliga pronomina är våra ögon. Tack vare dem kan vi se ut över vårt landskap av ord. Så går det till. Så som vårt pronomen griper tag i ett substantiv, så griper vårt subjekt tag i ett objekt. Det är metoden. Någon annan givs inte. Endast så lär vi känna världen och oss själva. — Gör invändningar. Jag inskränker mig gärna och blir psykologisk. För som du hör är det något jag vill försvara just nu. Med ett leende kan jag säga: när jag talar ur hjärtat är det så, när jag ger ord åt det som angår mig (kan jag stöta på något som inte angår mig?). Därför kan ingen tala osant såvida han talar sant, även om det han säger är aldrig så galet inför andra, ja även om det är galet inför den osmyckade och nakna sak som förts på tal: inför saken utan pronomen. (Men hur ser en sån sak ut?) Tacknämligt, eller hur? För inte ens den mest förvirrade kan ljuga när han ger uttryck åt sin sanning och talar av sitt eget. Och kom ihåg, min vän, att detta språkliga förhållande hjälper den som grubblar (fast jag vet ju hur bräcklig den hjälpen är just nu). Ty här kan vi få en lättillgänglig förklaring — låt vara en formell, men ändå — till mänskolivets fasa och lycka. Plötsligt förstår vi människornas likgiltighet, deras hat och kärlek, förlåtelsen och hämndlystnaden och den sällsynta ödmjukheten, ja varför till och med sömnen ibland kan vara en förbannelse, ibland en barmhärtig gåva. Människans liv, alla människors, Guds eget, samhällets historia och statens är ett drama där pronomen hävdar sig eller förintas. — Jag tycker du borde dricka. — Det ska jag också. Men hade jag inte rätt i att du förstod mig? — Nej. — Då ska jag ge dig ett solklart exempel och tro mig på mitt ord. Jag är den förste att erkänna att tydlighet är oerhört svår att uppnå. Våra bilder och gestalter är maskstungna och håller på att förintas. Vem kan numera bruka lakonism utan att man misstänker att det förkortade eller outsagda tjänar en tarvlighetens terminologi. Att knappheten är en ö i den sjö av utredningar som impotens har blivit föremål för, till exempel. — Jag tycker du borde dricka. — Men jag försäkrar att jag ska ta ett mycket enkelt exempel. (Porträttkonsten är död, lär man mig, hade Aron antecknat. Den konstnärliga bilden i gammal mening är en avbild. Konstnären skapar numera rena bilder, konkreta. Vad ska jag tänka om det? Konstnären berikar oss med rena bilder i samma ögonblick som bilden tycks ha omkommit. Körsbärsträdet står fullbehängt med schas. Specialisterna har behängt trädet. När vinden kommer klirrar det av metalliska ljud. Vem kan tillgodogöra sig all den kunskap som står uppskriven på dessa schas? — Blott dogmatikern kvarhåller sina bilder och gestalter. Blott han kan vara ordknapp. Han menar att hans bild är en bild av 425