LARS AHLIN objektet, inte bara en bild av honom själv. — Vi praktiserar alla dogmatik och det är ofrånkomligt. Vi skapar ständigt bilder och gestalter. Är detta bara en psykologisk benägenhet? — Ingen startar utan förutsättningar. Tror man det hemfaller man åt det naiva. Den människa är naiv som är omedveten om sin dogmatik. Det vimlar av sådana människor i vår tid. — Svårigheten kvarstår: Den konstnär som ännu uppehåller sig i körsbärsträdet kan inte förflytta sig utan att det klirrar av metallisk olåt. Den som numera lyfter upp en bild hör slamret av specialord. Han måste pladdra och ta om igen, pladdra och ta om igen. Om han inte är gammaltroende eller mondän.) — Låt gå då, sa Roland. Aron var knappast pedagogisk. Han sa: — Eftersom vi sitter mittemot varann så är din höger min vänster. — Det begriper ju alla. — Se där. Vad var det jag sa? Du förstår mig utan vidare. Du vet att jag måste sätta mig bredvid dig för att din höger också ska bli min. Får jag det? — Det tycker jag inte om. Jag vill ha dig mittemot mig. — För att kunna hålla ett öga på mig? Roland svarade inte. — Tänk om jag hela tiden gömmer mitt personligaste pronomen för dig och därmed alla mina viktiga verb och substantiv, för att nu inte tala om adjektiven. Då blir det ett stycke biologi du ser plus dina egna tankar. Själv blir du en soloaktör. Tror du inte att det blir mer spännande om vi låter våra pronomen nappas? Aron fnittrade. Han hukade sig ner av lustighet, och då ljöd hans fnitter nästan som gråt. Men han grät inte. Han såg åter upp. Hans blick och ansikte verkade då utblottade. Roland insåg att Aron knappast var en människa. Han förstod att det inte var den där överåriga grabben — en överliggare i känslornas högskola, uttryckte han sig rentav sedermera — han hade att bekämpa. Hans fiende bestod av de föreställningar en viss kvinna hade gjort sig om spolingen. Tyvärr visste han inte än hur hennes fantasier såg ut. Det var lögn för honom att få något ur henne. Agnes handlade. Som vanligt. Hon gick på utan att förklara varför hon gick på som hon gjorde. Och av tidigare försök visste Roland att han var ur stånd att finna meningen i Agnes handlingssätt även om han in i detalj kände till vad hon tog sig för. Hur många gånger hade han inte trott att han äntligen hade funnit ”mekanismen”. Men just när han hade ställt sig med bägge fotterna mitt i det tydliga hade han fått upptäcka att han var insvept i en rökridå. Sådan var hon, och han hade ofta klagat och sagt att deras samliv egentligen var ett rent helvete. Då hände att Aron fick verkliga tårar i ögonen. Roland såg det och en stöt av motvilja sköt upp, stannade kvar och kväljde honom. Arons ögon verkade nu större än de var. De växte av glimmande fukt. Sedan blev de mindre. De gömde sig helt under ögonlocken. Han hade med kraft gripit tag i de bägge bordshörnen. De såg ut som om han måste klämma fram de två stackars tårarna, som sakta började rinna mot hans näsa. Men han kanske behövde känna något hållfast, något som var annorlunda än han. Kanske han gjorde bordshörnen till sina bordshörn. — Lidandet gav honom en tunn och barnslig röst. — Se så jag föder, viskade han. Se en så erbarmlig verklighet jag föder. Du ska hjälpa mig, inte sant, min vän? Inte bara att somna utan motstånd. Du ska också hjälpa mig när jag vaknar. För min rädsla att somna är lika stor som min rädsla att vakna. Tro mig när jag säger att jag vet varför rädslan anfaller och är utrustad både med dagens och nattens krafter. Jag har inte talat. Det har gått år sedan jag sist talade. Därför har jag inte heller kunnat svara. Jag har bara tagit emot tilltal. De dör aldrig. Tilltalen griper ständigt tag i mitt nu och hånar mig med sitt brusande liv. Jag är uppsvälld intill bristningsgränsen av 426