DE SMÅ ORDEN tilltal. De har gjort mig lik en havande kvinna. Min livmoder heter minne och min moderkaka samvete. Skulle min födslostund komma just nu skulle min barnsbörd avge tusen och en existenser. Roland erfor en hettande olust, men han slapp se sig om för att markera att han delade andras pinsamma känslor. Det fanns inga andra åhörare till Arons ord. Roland kände det både lättare och tyngre att ensam bära anstöten. — Drick, sa han och dolde inte sin fientlighet. Aron löd. Knappt hade han svalt förrän han åter log med bitter tillfredsställelse. Roland sögs med i känslokastningarna. Men han kunde inte fatta hur det var möjligt att han blev gripen. Som han sa till Agnes: Jag är ju i alla fall jag. Med stilla, fördjupade ögon drömde han om den man Agnes älskade. Ändå satt Aron fortfarande mittemot honom. Aron såg inte alls vild ut, inte ens besynnerlig. Snarare måste man beskriva honom med ord sådana som sval och dämpad. Ibland verkade han helt utplånad. Hans gestalt var smärt och lång, och hans rörelser var tunna och lätta. Tydligen utförde han dagligen långvariga reverenser inför sin kropp. Hur begriplig blir inte denna omsorg, ja vördnad, om man betänker att hans egen kropp var den enda substans som på ett självklart sätt stod honom till buds. Till den egna kroppen nådde i alla fall de handlingar han förmådde utföra. Han uppträdde mycket diskret och var synnerligen välvårdad. Det fanns ingenting iögonfallande med hans hår, och hans händer var rena som på en kirurg. Roland blev förvånad när han la märke till hur hela och välputsade Arons naglar var. Dess bårder var mycket vita. — Naturligtvis kan man trots detta påstå att Aron måste väcka uppseende. Det undgick inte människor som kände sig fyllda av verklighet och betydelse att Aron var deras kontrast. Atmosfären omkring honom var beskuggad av tvivel och utkyld av ensamhet. — Vet du varför brännvin just nu är min hjälpare? frågade Aron och syntes då ha glömt det han nyligen hade sagt. Roland blev vred. — Det struntar jag i. Det enda jag intresserar mig för... Han lugnade sig innan han fortsatte. Efter ett par ögonblick trodde han sig ha uppnått en lidelsefri auktoritet. — Jag vill veta varför du är här, sa han kyligt befallande. Aron slog mjukt ut med händerna. Han log. — För att uppsöka min hjälpare och så bli hjälpt. — Struntprat. Du vet mycket väl att jag inte frågar efter varför du sitter i den här syltan. Jag frågar varför du har kommit hit till stan. De som kände dig från förr har nästan glömt dig. Men nu, nu börjar, nu... Han kom inte ur stamningen utan måste tystna. Med förbittring upplevde han att hans vilja ”inte gick rakt fram”. Han kunde inte vara hård. En förvirrad längtan höjde sin röst i hans nyktra röst, när han fortsatte. — Visst har också jag hört svamlet om att du blev bortförd tyst som ett offrat lamm. Är det sant att man svepte in dig i en filt, att man satte dig på en sparkstötting och att Emma forslade ner dig till dårstugan? Du satt med fastfrusna läppar och slocknad blick, har man berättat för mig. Kvinnorna bakom fönstren lyfte på gardinen, grät en stump och snöt sig i förklädet. Men du hade ju pengar. Var inte allt teater? Varför sparkstötting när du hade pengar till bil? Och så förekom det en flicka också, vad hon nu hette. Det var av respekt som man gjorde som man gjorde, påstås det. Emma visste hur det hela låg till, och du lär ha sagt, medan du ännu kunde säga något, att dessa pengar är smutsiga. Är det sant det? — Nej. — Men vad var det då för sorts respekt Emma visade? Aron teg. I Rolands ögon tedde han sig mera genomskinlig och mera hallucinatorisk. 427